Men i detta fall så kan man tycka vad man vill, för som du ser av mitt utdrag i tidigare inlägg så säger lagen i klartext att en styrelse aldrig får vägra en medlem inträde pga inkomst eller förmögenhet.

Man är medlem i sin regionförening och man är medlem i hela bostadsorganisationen.

Det viktiga är;

1. Ingen begränsning finns faktiskt uttalad i några stadgar någonstans inom HSB för var en medlem får motionera. Det är en tolkningsfråga.



2. Rent demokratiskt ska det inte finnas några begränsningar för i vilken del av organisationen man får lova att påverka i egenskap av medlem.



3. HSB kan ha vilken struktur de vill på sin organisation som de vill ha för att de ska tycka att verksamheten ska flyta på så bra som möjligt, men för en medlem och dennes demokratiska rättigheter ska HSB vara en och samma organisation.

Men det absolut viktigaste är inte frågan om var man får motionera, utan att;

1. HSB inte behandlar sina medlemmar särskilt väl när medlemmarna ställer frågor



2. Vissa regioner beter sig rent ut sagt otrevligt och/eller oärligt, andra (många.. nästan alla) svarar mycket nonchalant på frågor.



3. Många regioner bryr sig inte om att referera till regelverket utan de svara bara på ett mycket mästrande sätt att jag som medlem har fel... oavsett vad regelverket säger



4. De olika regionerna har olika åsikter om samma sak

Inledning och sammanfattningen på slutet på denna sida är viktig att läsa.

I det senaste numret av Hemma i HSB så skriver Lars Danielsson (verkställande direktör, HSB Malmö) ;
"Det är medlemmarnas mångfald och engagemang som driver oss framåt och som gör HSB unikt".

Hallå där Lars D. Har du legat i ide de senaste nästan 100 åren?
Dessa floskler ter sig löjeväckande i skenet av hur Lars Danielsson betett sig mot medlemmarna. Dvs där Lars D. tycker det är ok att sparka ut en förening bara för att denna förening ställer frågor.

Vad det sedan är som driver HSB Malmö framåt kan man diskutera.

Lars D. skriver även;
"Inom HSB är det medlemmarna som är grunden för organisationen. Kooperation innebär samverkan mellan människor som satsar intresse och kapital för att tillsammans nå ett större mål än vad var och en ensam har en rimlig möjlighet att uppnå".

Tja, kommentarer är väl överflödiga?

Sedan skriver Lars D.;
"Samarbetet och samverkan är grunden i HSB Malmö".

Om bara Lars D. hade levt som han lärt !

Jo, men om vi strukturerar upp det här lite.

Det finns två alternativ.

Alternativ 1.
Kalle och Stina köper en bostadsrätt för ½ - några miljoner kronor.
De betalar hela köpet utan lån.

Utan att här ens behöva lägga in fler parametrar (vad annat är av intresse?), varför ska det göras någon form av kreditkontroll av personer som har minst en tillgång på bevisligen ½ - några miljoner kronor?

Alternativ 2.
Nisse och Berit köper en bostadsrätt för ½ - några miljoner kronor.
De betalar en del av egna pengar, och tar lån för resterande del.
Banken/kreditinstitutet sköter självfallet kreditkontrollen, precis som alltid annars.

Vad är det då lekmannastyrelsen ska kontrollera?
Om proffsen med utbildningen och erfarenheten på banken/kreditinstitutet gjort rätt eller fel när de lånar ut hundratusentals eller miljoner kronor?

OBS 1.
I bägge fallen finns det en tillgång på ½ - några miljoner kronor.
Det räcker till några månadsavgifter om problem skulle uppstå.

OBS 2.
I bägge fallen - och i alla övriga fall - finns det ingen garanti för att de sökande förlorar alla sina tillgångar (exkl. bostadsrätten) och blir fattiga som kyrkråttor över en natt.
Det finns ingen kontroll i världen som löser detta problem.
Inte ens om man dagligen gör en kreditkontroll av samtliga medlemmar i hela Sverige, och inte ens om uppgifterna i kreditupplysningarna hade varit aktuella.

OBS 3.
Ovanstående bortsett från allt annat som jag tidigare tagit upp, inte minst avsaknaden av riktlinjer, regler och enhetlighet i bedömningar. Med alla problem det leder till.

Jag tror inte styrelsen i t.ex. min förening är den enda styrelse som struntar i att göra kreditkontroll. Varför gör vissa styrelser en kreditkontroll medan andra inte gör det, kan man undra. Är det rimligt? Och varför är det så?

Vi pratar här t.o.m. om allvarliga lagbrott mot likhetsprincipen!

OBS 4.
I styrelsen i min förening sitter högsta ledningen inom HSB Malmö.
Om inte ens HSB tycker att det är meningsfullt att föreningen gör en kreditkontroll, varför ska då styrelsen ändå lägga ner tid och (om än lite) pengar på detta?

OBS 5.
Om styrelsen ska ägna sig åt att göra kreditkontroller, varför ska då styrelsen inte t.ex. kontrollera personens bakgrund? T.ex. straffregistret. Vi vill väl inte ha in brottslingar eller personer som åtalats för brott, t.ex. Johnny Örbäck, i vår förening?
Osv.

Nej, jag vill nog vidhålla min åsikt att de föreningar som än idag ägnar sig åt att göra kreditkontroller ska tvingas lägga ner detta, och att lagarna ändras. T.ex. att det t.o.m. blir förbjudet för styrelser att göra kreditkontroller.

Det är säljarens problem att få pengarna för det han säljer, och föreningens problem att få månadsavgiften är inget som någon kreditkontroll kan lösa utan det löses genom tillgången i form av själva bostadsrätten.

Ska någon vägras inträde i en förening ska det i stället göras baserat på klara och otvetydiga regler, som inte får stå i strid med lagen.

Att det i lag, och tydligen även i vissa stadgar, skulle stå att en brf kan kräva att en köpare ska ha "viljan och förmågan att betala för sig, samt sakna betalningsanmärkningar", som det står i SDS (jag har inte kollat upp de exakta formuleringarna som egentligen gäller, men jag är rätt säker på att juristen på Riksbyggen, Ulrika Blomqvist, har helt fel där), är inget annat än skrämmande.

Det är bara något som öppnar upp för missbruk och diskriminering utav styrelser och bostadsorganisationer. Vi ser en mängd hemska exempel på detta i media. Men hur mycket mer maktmissbruk i detta hänseende finns det som vi inte får reda på? Självklart mycket, mycket mer!

Dessutom faller det mesta på att lagen också säger att man inte kan ha krav på viss inkomst. Dvs man behöver inte ha tjänat en krona i nästan hela sitt liv, och man kan ändå inte vägras inträde pga detta!

Styrelseordförande Olle Ivös enda försvar för sitt agerande är "Så tolkar vi bostadsrättslagen! Punkt slut!".

I bostadsrättslagen, 2:a kapitlet, står det;
"1 § Fråga om att anta en medlem i en bostadsrättsförening avgörs av föreningens styrelse med iakttagande av de villkor för medlemskap som anges i föreningens stadgar och bestämmelserna i detta kapitel.
I stadgarna får föreskrivas att ansökan om inträde i föreningen skall göras skriftligen och att ansökningshandlingen skall vara försedd med sökandens bevittnade namnunderskrift.

2 § Sådana stadgevillkor för medlemskap är utan verkan som innebär
1. att ett visst medborgarskap eller en viss inkomst eller förmögenhet skall utgöra förutsättning för inträde i föreningen,
2. att den till vilken en bostadsrätt övergår skall utses av någon annan än bostadsrättshavaren eller godkännas enligt andra grunder än som gäller enligt denna lag för inträde i en bostadsrättsförening, eller
3. att villkoret annars med hänsyn till sitt innehåll eller på annat sätt är oskäligt mot den som vill vinna inträde i föreningen eller överlåta sin bostadsrätt."

Lagar är normalt luddiga, men kan något bli tydligare än detta? Att vägra medlemskap baserat på inkomst eller förmögenhet är solklart i strid mot lagen! Det är ingen tolkningsfråga!

En kreditupplysning blir därmed helt meningslös!
En styrelse som ändå vägrar medlemskap baserat på inkomst eller förmögenhet bryter mot lagen och kan åtalas för detta! Alltså, om det stämmer som står i SDS, så har styrelsen i brf Helsingborgshus 46, med Olle Ivö i spetsen, tveklöst brutit mot lagen!

På samma sätt så begår mäklare Fredrik Westensson på mäklarfirman Rickard Schoug regelbundet allvarliga fel när han begär in arbetsgivarintyg och kreditupplysning ("RKI") av spekulanter i Danmark.

I HSBs normalstadgar från 2003 står det följande;
§ 4
Inträde i föreningen kan beviljas den som är medlem i HSB och
1. kommer att erhålla bostadsrätt genom upplåtelse i föreningens hus, eller
2. övertar bostadsrätt i föreningens hus.
Annan juridisk person än kommun eller landsting som förvärvat
bostadsrätt till bostadslägenhet får vägras medlemskap.

§ 5
Fråga om att anta en medlem avgörs av styrelsen.
Styrelsen är skyldig att snarast, normalt inom en månad från det
att skriftlig ansökan om medlemskap kom in till föreningen, avgöra
frågan om medlemskap. Som underlag för medlemskapsprövningen
kan föreningen komma att begära kreditupplysning
avseende sökanden.

§ 6
Den som en bostadsrätt övergått till får inte vägras inträde i föreningen,
om de villkor för medlemskap som föreskrivs i § 4 är uppfyllda
och föreningen skäligen bör godta honom som bostadsrättshavare.
Om det kan antas att förvärvaren inte avser att bosätta
sig permanent i bostadslägenheten har föreningen i enlighet med
regleringen i § 1 rätt att vägra medlemskap.
Medlemskap får inte vägras på diskriminerande grund såsom
t.ex ras, hudfärg, nationalitet, etniskt ursprung, religion, övertygelse
eller sexuell läggning.

§ 7
Om en bostadsrätt har övergått till bostadsrättshavarens make
får maken vägras medlemskap i föreningen endast om maken
inte är medlem i HSB. Vad som nu sagts äger motsvarande
tillämpning om bostadsrätt till bostadslägenhet övergått till annan
närstående person som varaktigt sammanbodde med
bostadsrättshavaren.
För att den som förvärvat andel i bostadsrätt till bostadslägenhet
skall beviljas medlemskap gäller att bostadsrätten efter förvärvet
innehas av makar, sambor eller andra med varandra varaktigt
sammanboende närstående personer.

Tyvärr har HSB här missat att lägga in vad lagen säger om att medlemskap ej får vägras pga inkomst. Inte nog med detta. HSB lockar med sin formulering styrelser till att begå lagbrott!

Ja, men hur många betalningsanmärkningar är ok att ha för att inte nekas medlemsskap?

På hur stora summor ska dessa betalningsanmärkningar vara?

Vi vet att man kan få betalningsanmärkningar utan egen förskyllan. Vilka omständigheter ska man ta hänsyn till?

Och så vidare...

Lag och stadgar säger inget om detta. Det blir alltså upp till varje enskild styrelse att sätta de gränser som respektive styrelse vill göra. Hur bra är detta?

I min förening tas aldrig kreditupplysningar. Bortkastade pengar! Denna kontroll säger ändå absolut ingenting. Precis som du säger; får en medlem banklån så är denna kontroll i stället gjord av proffs på att kontrollera en persons kreditvärdighet.

Om en person å andra sidan inte tar banklån eller betalar "cash", så säger det mer än vad någon kontroll kan göra.

Slutsatsen är faktiskt att en medlem aldrig kan vägras inträde i föreningen baserat på de ekonomiska förutsättningarna, i alla fall om man bortser om de specifika uppgifterna om betalningsanmärkningar (men här finns mig veterligen inga riktlinjer eller regleringar för var gränserna går). Eller hur?