Förbud mot tiggeri minskar fattigdom och EU-migranter

Förbud mot tiggeri enda realistiska lösningen, hävdar Cecilia Magnusson (riksdagsledamot Moderaterna).

Cecilia Magnusson förordade redan 2014-08-13 ett förbud mot tiggeri i Sverige. Hon konstaterade att de tiggande EU-migranterna har en spridning i hela landet, såväl i storstäder som i mindre ortet, och att gatutiggeriet är ett växande samhällsproblem, många människor känner sig provocerade och mår dåligt av att se medmänniskor tigga utanför affären, och att handlingskraft är nödvändigt för att möta utmaningen med gatutiggeriet.

Att införa ett förbud skulle minska risken att fattigdomen permanentas, skriver Cecilia Magnusson.

Cecilia Magnusson varnar för att ignorera medborgarnas åsikter och vilja, samt för maktelitens åsiktskorridorer, överdriven ideologi och dogmatiska synsätt.
Här krävs klarsyn, bred enighet och handlingskraft för att bemästra denna utmaning. Det gäller att formulera hållbara, humanistiska och praktiska lösningar på detta samhällsproblem med tiggare som migrerar till Sverige.

Cecilia Magnusson listar fyra möjliga åtgärder mot gatutiggeriet;

1. Att tala om för väljarna att detta är en verklighet som vi nu måste vänja oss vid och att det under den närmaste tiden inte finns någon lösning som man är beredd att föra fram.

Stoppa huvudet i sanden är orealistiskt
Att den rådande situationen fortsätter, är det absolut sämsta. Den är djupt cynisk och närbesläktat med en extrem nyliberal tolkning av frihetsbegreppet som också tillåter prostitution och drogbruk med hänvisning till den enskildes frihet. Den centrala frågan är om gatutiggeriet befäster och cementerar underordning, icke anställningsbarhet och utanförskap eller om det är en väg ut ur detta?

2. Att kommunerna ombesörjer inkvartering och försörjning av EU-migranterna. Det finns en rätt att vistas tre månader inom landet utan försörjning eller boende men ingenting som hindrar att en kommun ordnar detta åt EU-migranterna under denna tid eller därefter. Det finns dock ingen sådan skyldighet. Många kommuner gör stora insatser, ofta med hjälp av ideella och kyrkliga organisationer, för att lindra den värsta misären, men det är ett stort steg att stå för permanenta bostäder och försörjning och är långt ifrån någon självklarhet för en enskild kommun.

Kommunal bostadslösning är orealistiskt
Att kommunerna skulle organisera en mer permanent bostads- och sysselsättningslösning för EU-migranter är sannolikt orealistiskt, om än inte legalt omöjligt. Det är också svårt att tänka sig att Sverige skulle införa en särskild asylgrund för medborgare i ett annat EU-land.

Även om full ekonomisk och politisk kraft ägnas detta är det ett arbete som inte är gjort i en handvändning. Av egna erfarenheter från skola, försvar och klimat vet vi att omställning tar tid. Hur lång tid kommer det då att ta för att integrera en romsk minoritet som i århundranden varit diskriminerad?

3. Att Sverige i strid med EU:s regelverk etablerar någon sorts asylgrund för romska migranter, som därmed får ansöka om asyl och bli en del av det system som i dag främst ägnas åt flyktingar från krigshärjade länder som Syrien och Irak. Genom en formaliserad asylgrund ges möjlighet till framförhållning, planering och dialog med kommunerna.

Ny asylgrund för EU-medborgare är orealistiskt

4. Att Sverige, precis som nu skett i både Danmark och Norge och tidigare även i Nederländerna och Storbritannien, förbjuder gatutiggeriet.

EU-migranter inte hemlösa

De EU-migranter som tigger i Sverige är genuint fattiga människor med stora svårigheter att få både utbildning och arbete i sina hemländer, men de är inte hemlösa eller svältande där.

Långsiktig lösning finns bara i hemländerna

Den långsiktiga lösningen är naturligtvis utbildning, anställningsbarhet och frånvaro av diskriminering i de länder där man har sin familj och sina rötter. Då finns den naturliga tillgången till EU:s arbetsmarknad utifrån principerna om fri rörlighet och egen försörjning av arbete.
Se även bl a;
Hans Swärd och Per Eriksson i Lund har fel om EU-migranter och tiggeriförbud – Pinsamt okunniga professorer
Samtliga frågor lämnas obesvarade
Forskare pratar som politiker istället för att hänvisa till forskning
Hans Swärd och Per Eriksson försöker luras med retorik