Är friheten provocerande?

Den franska satirtidskriften Charlie Hebdo, och dess profilmedarbetare, har formats av det anarkistiska, antiauktoritära 60-talet. Vi talar här om en vänstertradition vars främsta måltavla är hyckleriet, den samhälleliga dubbelmoralen. Utgångspunkten är övertygelsen att politiker, präster, generaler, direktörer, borgare och moralpredikanter säger en sak, men menar och gör en annan. Satirtecknarens uppgift blir då att dra ner lögnarnas brallor och tvinga dem att, gärna bokstavligt, stå där med rumpan bar.

År 2006 återpublicerade tidskriften de tolv Muhammed-teckningar som tryckts av danska Jyllands-Posten och lett till världsomfattande protester. Tidskriften stämdes av flera muslimska samfund, men friades med hänvisning till att teckningarna var riktade mot islamsk terrorism – inte mot islam i allmänhet.

År 2011 förstördes Charlie Hebdos redaktion av en bomb inför utgivningen av ett nummer med fler Muhammed-teckningar.

Satir över Islam såväl som kristendomen

Också profeten Muhammed, eller i alla fall figurer som skulle kunna uppfattas som profeter, har klätts av i Charlie Hebdo. De har sedan gärna tvingats posera med stjärten i vädret.

Profeten, om dessa skäggiga gubbar nu verkligen kan sägas vara profeten, är inte den enda helighet som placerats i den positionen. Som en kommentar till vissa kristna kyrkors syn på samkönade äktenskap publicerade tidningen en bild av treenigheten – fadern, sonen och den helige ande – i form av ett analt gruppsamlag i markis de Sades anda.Klicka här för en större bild
Allt detta är satirisk standardrepertoar, ett uttryck för en karnevalisk tradition med djupa och urgamla historiska rötter. Länge kunde man tro att det enda egentliga hotet mot den var det sekulariserade samhällets gäspande likgiltighet.

Det var en fundamentalt felaktig förmodan.

När Charlie Hebdo tryckte sina Muhammed-karikatyrer i september 2012 sa tidningens redaktör, tecknaren Stéphane ”Charb” Charbonnier, att teckningarna skulle chockera dem som vill chockeras när de läser en tidning som de aldrig läser.

Det var återigen hyckleriet han och tidningen ville åt. Budskapet var: dessa kränkta fundamentalister önskar egentligen inget högre än att just få känna sig kränkta.

Nu är Stéphane Charbonnier mördad, ett av minst tolv dödsoffer för gårdagens terrorattack mot Charlie Hebdos redaktion i Paris.

Islamiserat Frankrike

Möjligen hade valet av tidpunkt också att göra med att den franska litteraturens enfant terrible, Michel Houellebecq, i dagarna ger ut en roman som skildrar ett islamiserat Frankrike. Titeln är ”Soumission” (Underkastelse). En karikatyr föreställande Houellebecq dominerar Charlie Hebdos nya nummer.

Fundamentalister & fanatiker hycklar inte

Vi lever i en tid då fundamentalisterna och fanatikerna tycks bli allt fler. Och det som gör dem så farliga är att de faktiskt lever som de lär. De hycklar inte. De tycks verkligen tro att den gud eller ideologi de tjänar ger dem både rätt och skyldighet att mörda. De tycks verkligen tro att romaner, teckningar och filmer är bevismaterial i metafysiska rättsprocesser där det bara kan finnas ett enda straff för de skyldiga: döden.

Att det förhåller sig så har vi egentligen känt till länge, egentligen ända sedan Khomeini utfärdade sin fatwa mot Salman Rushdie. Men i ett samhälle där yttrandefriheten varit självklar är det lätt att glömma bort hur sårbar den är, hur lätt det är att skrämma människor och samhällen till tystnad

Vad är provocerande?

Som Stéphane Charbonnier retoriskt frågade i samband med Muhammed-publiceringarna 2012: ”Är pressfriheten en provokation?

Svaret är kanske: Ja. Och i så fall: Utan provokationer inget civiliserat samhälle.Klicka här för att gå till artikeln i SDS, 2015-01-07

Klicka här för att gå till artikeln i Expressen, 2015-01-07

Klicka här för att gå till artikeln på SVT, 2015-01-07

Har de muslimska extremisterna lyckats?
Så här skriver SvD;
Vi har den här veckan avstått från att återpublicera rena Muhammed-karikatyrer eftersom sådana kan vara djupt stötande för många muslimer. Vi är också försiktiga med att publicera bilder som är nedsättande eller kränkande mot olika etniska grupper.

Den naturliga rädslan för sin egen säkerhet leder till självcensur. Mexico (där den typen av terrorattacker mot journalister som inträffade i Paris är vanligt) har tidigare varit ett typexempel för utsatta journalister som aldrig vågar  skriva överhuvudtaget om t ex Mexicos drogproblem , men nu är risken stor att denna rädsla att kunna skriva om vad som helst sprids och ökas även i Sverige.

Se även bl a;
Lättkränkthetsrapport


För sidor om media, asylpolitik och integration se innehållsregistret.

Islamiska symboler kan inte vara immuna

Så länge islamkritiker hotas, förföljs och mördas finns det ett obotligt behov av att förlöjliga islam och dess symboler. Det skriver debattören Devin Rexvid i en replik till Kjell Magnussons artikel på Brännpunkt 8/1.

Terrordådet mot tidskriften Charlie Hebdo har väckt många reaktioner, bland annat krav om att religiösa symboler ska göras immuna mot smädelser. Docent Kjell Magnussons förslag om att låta islamiska symboler vara är mycket problematiska.

Religion får bara kritiseras inifrån?

Kjell Magnusson varnar för en överhängande risk för ödesdigra misstag om symbolerna inte får vara.
Han tycker att sekulariserade västerländska konstnärer inte kan använda satir mot en annan religion utan en satirisk kritik måste enligt honom komma inifrån. Detta för att europeisk kultur enligt honom inte är en självklar norm i en global värld.

Not.
Magnusson menar att satir måste komma inifrån religiösa och kulturella gemenskaper. Men vad ska i så fall gälla som kriterium för medlemskap i dessa gemenskaper? När kommer satiren verkligen ”inifrån”? Vem ska bestämma över medlemskapet? Är det kanske fundamentalisterna som gör det?

Om vissa grupper undantas från rätten att kunna häcklas, vad är det som hindrar att alla andra grupper kan hänvisa till detta privilegium och kräva samma sak?

Begränsad yttrandefrihet

Det finns flera problem med Kjell Magnussons resonemang.

Ett principiellt problem är att han sätter villkor för det fria ordet.
Yttrandefrihet handlar i grunden om friheten att uttrycka sig, oavsett uttrycksform och innehåll så länge det inte är förtal. Denna frihet kan inte villkoras eller nekas på grund av kön, ålder, etnicitet, religion och kulturell hemvist hos den som uttrycker något.

Ett annat problem med hans råd är att det många gånger är svårt att dra en gräns mellan religiösa symboler och det förtryck som en del religiösa aktörer utövar.

Låt oss illustrera svårigheten med att religionskritiker ska skilja symboler och förtryckande praktiker åt med barnäktenskap och slöja.

Barnäktenskap får inte kritiseras?

En av de symboler för islam som enligt många muslimer inte får smädas är profeten Mohammad. Han gifte sig med ett barn, Aisha, som var under nio år. I Sverige har vi en ny lag som kriminaliserar barn- och tvångsäktenskap. För att garantera lagens efterlevnad behöver barnäktenskap motverkas och de som utövar seden lagföras. Barnäktenskap förekommer bland olika etniska och religiösa grupper bland annat muslimer.

Islam rättfärdigar barnäktenskap eftersom den praktiserats av profeten. Att ”låta symbolen vara” innebär i detta fall att tillåta barnäktenskap i enlighet med profetens tradition.

Slöja får inte kritiseras?

Slöjan är också en stark islamisk symbol. Plagget är ett högst omstritt sådant då en del muslimskor uppger sig bära det av fri vilja medan andra kvinnor upplever det som en symbol för kvinnoförtryck. Att ”låta denna symbol vara”, gläder säkert en del muslimska kvinnor men innebär ett enormt svek mot dem som påtvingats den.

Under islamisters styre i Mellanöstern och Nordafrika finner kvinnor som åtalas, fängslas och piskas för att inte följa slöjkoden den som allt annat än ”empowering”.

I mitt födelseland, Iran, har slöjan varit regimens emblem men avvikelse från slöjkoden varit också iranskors symbol för motstånd mot denna islamiska symbol.

Omöjliggör solidaritet mellan kulturer

Ett annat problem med Kjell Magnussons resonemang är att satir enligt honom ska komma inifrån. En allvarlig risk med denna hållning är att det omöjliggör solidaritet mellan exempelvis västerlänningar och icke-västerlänningar.

Ingen yttrandefrihet om någon kan såras?

Salman Rushdies satir kom dock inifrån. Medan Khomeinis fatwa, som fördömdes av arabiska och iranska intellektuella, fick stöd av en del forskare från Mellanöstern och västvärlden under förevändningen ”den sårar muslimers religiösa känslor.

Konsekvensen av Kjell Magnussons förslag blir att vi ska vara ”mer accepterande” gentemot praktiker och symboler som är oacceptabla här men tillåtna där.

Större tolerans för islamisk intolerans

Magnusson försöker liksom flertalet av värderelativister hitta legitima grunder för större tolerans för islamisk intolerans.

Yttrandefrihet endast för västerlänningar?

Det allvarligaste problemet med Kjell Magnussons resonemang är att han under förevändningen ”I en global värld är europeisk kultur ingen självklar norm; en satirisk kritik måste komma inifrån”, framställer yttrandefrihet som en fri- och rättighet förbehållen västerlänningar.

Faktum är att yttrandefrihet som en del av upplysningens arv kommer från väst men strävan efter modernitet, samhälleligt ansvar, individuella fri- och rättigheter kan inte längre betraktas som något specifikt europeiskt. Dessa har blivit en del av universella mänskliga krav som inte kan begränsas till vissa kulturer eller stater.

Mänskliga rättigheter ett västerländskt påfund

Magnussons råd liknar dessvärre islamisternas krav vilka använder sig av talet om kulturella skillnader för att avfärda mänskliga rättigheter som ett västerländskt påfund.

Att som Kjell Magnusson resa krav på att villkora principen om yttrandefrihet genom att kräva immunitet för islamiska symboler är att gå islamister till mötes.

Islamister ifrågasätter också de sociala, kulturella och politiska förändringsprocesser, med rötter i väst, som kallas för modernitet. I väst ledde modernitet till social rättvisa, demokrati och sekularism.

Legitimera islamisk fundamentalism

Att göra yttrandefrihet till något som är förbehållet européer utan att erbjuda ett bättre alternativ till människor i islamstyrda sammanhang är att legitimera islamisk fundamentalism.

Stöd för rätten att smäda islamiska symboler

Det bästa sättet att uttrycka solidaritet med muslimer är inte att hålla tyst om de förtryckande sidorna av islam utan stödja den kamp för fri- och rättigheter, bland annat rätten att smäda islamiska symboler som förs i den så kallade muslimska världen.

Kritiska röster kvävs av islamister

Det finns inte brist på kritik och satir inifrån. Kritiska röster kvävs av islamiska regimer och grupper runtom i världen.

Dödsstraff för bloggare

Det vore exempelvis ett enormt svek om västerländska konstnärer som åtnjuter yttrandefrihet inte skulle använda satir och andra uttrycksmedel för att protestera mot den iranska bloggaren Soheil Arabis dödsstraff på grund av anklagelser om blasfemi.

Åtalad för att twittra

Det vore svekfullt om västerländska konstnärer inte förlöjligade islamiska högtider till stöd för den egyptiska bloggerskan Fatima Naoot som ställs inför rätta på grund av att hon på Twitter kallat Eid-al-adha-högtiden för årlig slakt av djur.

Behov att förlöjliga islam och dess symboler

Kort sagt, så länge islamkritiker hotas, förföljs och mördas finns det ett obotligt behov av att förlöjliga islam och dess symboler.Klicka här för att gå till artikeln i SvD, 2015-01-09

Terrorresor från Sverige

Mona Sahlin, av Alliansen utsedd till samordnare mot våldsbejakande politiska rörelsers reaktion med anledning av terrordådet i Paris är inte ointressant. Enligt Sahlin vilar nu ett tungt ansvar på regeringen även här hemma.

– I Sverige blir det nu en fortsatt viktig uppgift för både regering och civilsamhället att nu agera både för yttrandefriheten och religionsfriheten. Att samarbetet mot extremismen får större uppslutning och att rädslan och oron tas på allvar.

– Säkerhetsarbetet mot terror måste prioriteras samtidigt som det offentliga arbetet mot extremerna inom alla delar av samhället måste ges en tyngd och ett allvar som situationen kräver.

– Nu sätts återigen det demokratiska och toleranta samhället på prov.

Mona Sahlins heta linje

Toleranta samhället. Mona Sahlin genomför i skrivande stund en ”turne” genom landet där hon bland annat propagerar för en ”het linje” för anhöriga att ringa in sin oro för att deras barn kan lockas av Jihadisternas förtrollande musik.

Jihadistresor/krigsresor från Sverige

Vi kan konstatera att idag så har minst ett 40-tal svenska jihadister återvänt till Sverige efter att erhållit såväl träning som stridserfarenhet genom IS försorg ibland annat Syrien och Irak. Detta enligt Säkerhetspolisen i juni 2014. Antalet idag, får vi anta, är något högre även fast några inte fick nog av spänningen och livet under IS svarta fanor utan ville ha mer.

De som kommer hem har, ska vi ha klart för oss, exakt den stridserfarenhet som krävs för att genomföra ett dåd som det i Paris. Utan misskund och helt utan rädsla för död eller represalier.

Vi kan även konstatera att Mona Sahlins bästa vapen mot detta, som samordnare, är en het telefonlinje.

Lagförslag om att beslagta pass

Innan Alliansen lämnade Rosenbad förbereddes ett lagförslag om att kunna beslagta pass för de som SÄPO, bland flera, misstänker resa till just de träningsläger och krigshärdar som kan producera sådana satans mördare som vi sett idag i olika medier.

Detta ärende togs över av Anders Ygemans departement och var i praktiken färdigt att kunna gå till riksdagen för beslut. Där har det inte landat ännu och ingen på vare sig Regeringskansliet, Statsrådsberedningen eller Justitiedepartementet kan idag svara på var det ärendet ligger eller vad som hände.

Vad hände?

Jag utesluter inte att det bromsats av några. Att Bommersviksskolade politiskt sakkunniga som fått grepp om detta gjort den i övrigt korrekta analysen att även SSU:are och unga Miljöpartister, som vill åka till Västbanken eller Gaza alternativt Västsahara som aktivister, kan komma att omfattas av denna lagstiftning och stoppat den av det skälet. Om det är så, så finns det all anledning att snabbt omvärdera detta aktivistiska egenintresse av äventyr.

Faktiskt, när jag tänker efter, exakt samma adrenalinmekanism som finns hos jihadisterna. En blandning av adrenalin och politisk övertygelse.

Stoppa extremism?

Vi får väl se om Mona Sahlin och den svenska regeringen är beredda och har viljan att stoppa extremism eller ej. Eller om det är skillnad på extremism och extremism.Klicka här för att gå till Ledarsidorna, 2015-01-07Not.
Säpo säger den 12/1 2015 att det kan vara så många som 300 svenska medborgare som åkt till Syrien & Irak för att kriga för IS (och ett 30-tal av dessa har så här långt dött i striderna).

Nekades jobb pga åsikter om asylhantering

Generaldirektör Stefan Lundgren, Statistiska Centralbyrån (SCB) informerade att han, efter att ha läst Gunnar Sandelins debattartiklar i media, ”inte hade något förtroende för mitt sätt att skriva” och därför inte skulle komma att anställas av SCB.

De fyra debattartiklar som Gunnar Sandelin skrivit behandlar de känsliga ämnena asyl och migration och har publicerats på några av Sveriges största och mest respekterade debattsidor (DN Debatt, GP Debatt och SVD:s Brännpunkt) samt på debattsajten Newsmill.

Källorna har varit Migrationsverkets rapportering, offentliga statliga utredningar och rapporter samt i något fall SCB. Samtliga fyra artiklar har resulterat i anmärkningsvärt stora och positiva läsarreaktioner.

Fokus på att media mörkar fakta

Gunnar Sandelins fokus var att journalistkåren, i sin iver att motverka främlingsfientlighet, inte rapporterar allsidigt utan döljer grundläggande fakta.

Några exempel som sällan nämns är att:
• bara några få procent av de asylsökande som fått stanna de senaste 30 åren är flyktingar enligt internationell konvention och svensk lag,
• i stort sett ingen som söker asyl har giltiga id-handlingar,
• Sverige ligger etta i världen när det gäller att ta emot asylsökande per capita (bortsett från lilleputtarna Cypern och Malta),
• utbildning och nivå vad gäller efterfrågad yrkeserfarenhet är mycket låg hos de asylsökande som beviljas permanent uppehållstillstånd
• vi har en anhöriginvandring till dessa som torde vara ännu större än asylinvandringen.

Sammantaget har Gunnar Sandelin uttryckt sin oro över konsekvenserna av vad han ser som en ansvarslös asylhantering.

Åsikter skäl för att nekas anställning?

Om detta är ett legitimt skäl för att neka någon anställning i stat, kommun eller landsting har i praktiken Sveriges grundlagsstadgade åsikts- och yttrandefrihet upphävts. Då har vi – paradoxalt nog – accepterat ett förbud för en person att arbeta inom offentlig förvaltning på grund av att denne använt sig av sina medborgerliga rättigheter.

Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, skriver att värdegrund är ”ett begrepp som smugit sig in bakvägen i det politiska landskapet” och fungerar som ett sorteringsverktyg: ”Visst, tänk fritt du, men har du inte rätt värdegrund så kommer vi inte att anställa dig och heller inte ta dina tjänster i anspråk”.

Vilka åsikter får man ha för ett statligt jobb?

Gunnar Sandelin har gjort en anmälan till Justitiekanslern (JK), som granskar ärenden som berör myndighetsutövning och yttrandefrihet. Förhoppningsvis kan JK komma med ett klargörande om vad som är tillåtna åsikter för den som söker ett statligt jobb.Klicka här för att gå till artikeln i Expressen, 2011-01-20

Avskaffa lagen om religionsfrihet

Om religionsfriheten fungerade; skulle det då vara rätt att religiöst troende hade större friheter än icketroende?

Lagen om religionsfrihet är i dag otydlig, motsägelsefull och kontraproduktiv.
Frågan är: behövs lagen om religionsfrihet egentligen?
Det skriver musikern Björn Ulvaeus och sju andra akademiker, kulturpersoner samt företrädare för föreningen Humanisterna.

Hot mot det sekulära samhället

Religionsfriheten betraktas av många som en självklar mänsklig rättighet. Men det juridiska begreppet ”religionsfrihet” har spelat ut sin roll. Att hålla fast vid detta speciella skydd för utövande av religion är allt annat än enkelt. Förutom att begreppet är motsägelsefullt, inkonsekvent och kraftlöst, riskerar dess tillämpning att bli ett hot mot det sekulära samhället.

Vad innebär religionsfrihet?

I den svenska grundlagen anges i regeringsformens andra kapitel att vi alla har rätt till yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet.

Vad menas med religionsfrihet? Vad borde vi mena? Har vi någon religionsfrihet i praktiken? Och framför allt: tillför begreppet i dag någon mänsklig rättighet som inte redan skyddas av övriga rättigheter?

Att varje människa ska ha rätt att tro på vilka gudomligheter eller andra väsen som helst liksom att tro att några sådana gudar och väsen inte existerar, är en självklar del av de mänskliga rättigheterna. Varje människa ska också ha rätt att uttrycka sin tro, mötas eller samlas kring sin tro. Dessa rättigheter skyddas genom en lagstadgad tankefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet. Likaså rätten att följa egna sedvanor, oavsett om de är religiösa eller kulturella, så länge de inte strider mot övrig lagstiftning.

Religionsfriheten tillför här ingenting. Den ger inga rättigheter eller friheter som inte redan är skyddade av övriga lagstadgade rättigheter.

Religionsfrihet är inkonsekvent

Enligt till exempel den romersk-katolska religionen är det föräldrars religiösa plikt att uppfostra sina barn i den katolska tron så att de blir troende praktiserande katoliker. FN-deklarationen för de mänskliga rättigheterna ger genom religionsfriheten dessa föräldrar rätt att efterleva sin religiösa plikt. Men enligt samma deklaration är barn jämbördiga rättssubjekt. Barn äger alltså en egen rätt till religionsfrihet som ger dem rätten att inte påtvingas den katolska tron eller dess ceremonier.

Samma definition av religionsfrihet resulterar här i två logiskt oförenliga principer.

Religionsfrihet i strid med lag och regelverk

Ett annat problem med religionsfriheten är att den egentligen inte existerar. Religionsfrihetens teoretiska formulering ger alla troende rätt att följa sina religiösa sedvanor. I praktiken accepterar inte det svenska samhället någonting i religionsfrihetens namn som inte ryms inom de gränser som övriga lagar och regelverk stipulerar.

Jehovas Vittnen som av religiösa skäl vägrar acceptera en blodtransfusion i behandlingen av sitt barn, förvägras denna religionsfrihet. Den sekulära lagen som värnar barnets liv går före.

Också den som bekände sig till en afrikansk naturreligion och ville skära öronsnibbarna av alla gossebarn före ett års ålder, skulle tillrättavisas av det svenska rättssystemet, trots religionsfriheten.

De som vill slakta djur på ett onödigt plågsamt sätt i kraft av sin religiösa tro hindras av lagen. Värnandet av djur har företräde framför religionsfriheten i Sverige.

Humanismen diskrimineras av staten

Vilka religioner avses egentligen med religionsfriheten, och behandlas dessa religioner jämställt och jämbördigt? Vad är ”religion” enligt den svenska lagen?

Inkluderas icketeistiska livsåskådningar? Svaret är nej. Humanismen, som utgår från en naturlig värld utan övernaturliga väsen, diskrimineras av staten. Bland annat exkluderas de vad gäller statsbidrag till livsåskådningssamfund.

Godtyckliga bedömningar

Vilka kriterier tillämpas i bedömningen av olika religioners status med avseende på religionsfriheten? Är det antalet bekännande, religionens historiska rötter eller den litterära kvaliteten på de religiösa urkunderna?

Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att bedömningarna i stort sett är godtyckliga.

Klädsel enligt vissa utvalda religioner ger företräde

Den som åberopar rätten till en viss sed eller klädsel i kraft av sedvanans koppling till kristendom, judendom eller islam, åtnjuter stor respekt. Den som däremot åberopar sin asatro eller någon naturreligion betraktas som oseriös.

Omfattas buddhism, AIK:s supportrar och Hells Angels av religionsfrihet?

Religionsfriheten som juridiskt begrepp öppnar för en nyckfull och inkonsekvent praxis, så länge det inte existerar en entydig definition av begreppet religion.

Är gudstro ett nödvändigt kriterium för att kallas religion? Då omfattas inte buddhismen av religionsfriheten, eftersom den är en icketeistisk livsåskådning, i avsaknad av gudomliga väsen.

Definieras religion av det gemensamma bejakandet av vissa metafysiska normer och värden? Då måste alla icketeistiska livsåskådningar omfattas.

Eller räcker det med en irrationell dyrkan av något som förenar en samling människor? Då nödgas vi klassa AIK:s supportrar som religiösa anhängare.

Är det avgörande hur djupt vår identitetsuppfattning påverkas av vårt medlemskap? I så fall torde Hells Angels uppfylla kriteriet – men kanske inte Svenska kyrkan!

Religionsfrihet i konfikt med grundlag

Religionsfriheten som juridiskt begrepp var befogad i en tid då det var förbjudet att byta religion eller förneka guds existens. Men begreppet religionsfrihet är, som vi visat ovan, både mer problematiskt och ologiskt än vad lagstiftaren hittills velat kännas vid.

Ska religiösa ha större friheter?

Vad skyddar religionsfriheten, som inte redan skyddas av övriga friheter i vår grundlag? Bör religiöst troende ha större friheter än icketroende?Klicka här för att gå till artikeln i Expressen, 2007-05-17
Ishtiaq Ahmed Professor i statsvetenskap
Lena Andersson Författare, styrelseledamot i Humanisterna
Lars Bern Författare, styrelseledamot i Humanisterna
Olle Häggström Professor i matematisk statistik, styrelseledamot i Humanisterna
Ia Modin Jurist, styrelseledamot i Humanisterna
Christer Sturmark Styrelseordförande i förbundet Humanisterna
Torbjörn Tännsjö Professor i praktisk filosofi
Björn Ulvaeus Låtskrivare och medlem i Humanisterna

Yttrandefrihet endast om det inte provocerar

Björn Werner (Nöjesguiden) skriver;
Det vore ett katastrofalt feltänk att publicera islamkritiska bilder som en reaktion på det fruktansvärda terrorattentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo. Det vore inte att stå upp för yttrandefriheten. Det vore en provokation utan självändamål”.

• Vad är det som säger att bilderna är islamkritiska? Enligt vem?
• Kan det inte vara tankeväckande bilder som kritiserar enskilda händelser, vissas tankesätt, diskriminering, förtryck, diktaturer, etc, etc?

• Varför skulle det inte vara tillåtet att kritisera just islam av allting här i världen?
• Är det rimligt att undanta en religion av alla religioner att kritisera?

I övrigt kan man fråga sig varför det bara är muslimer som blir upprörda över satir. Att kritisera en religion eller fel inom en religion – eller kritisera terrorister – är varken hets mot folkgrupp eller förtal. Varför vill muslimer sätta munkavle på en ännu så länge majoritet av världens befolkning?
Någon som har ett bra svar?

• Är det en provokation att publicera bilder som kan uppfattas som kritiska?
• Vem ska avgöra vad som är provocerande?
• Ska inga bilder kunna publiceras som en enda människa på planeten kan uppfatta som provocerande?

Björn Werner skriver vidare;
Genom att publicera islamkritiska bilder, menar de, visar vi en enad front mot islamistisk terror. Visar att vi aldrig kommer sluta skydda det fria ordet. Dumheter.

• Är det kanske bättre att alla bara säger; ”Vi fördömer attentatet”, sedan ska allt vara glömt och förlåtet?
• Vi vet alla att islamistisk terror finns, är det bättre att förneka att denna form av terror finns?

Björn Werner skriver vidare;
Här är ett hutlöst förslag: förfalskade bilder på när kungen förgriper sig på prinsessan Estelle. Jaså inte det? Yttrandefriheten då?

Väldigt förvirrad åsikt.
• Är alla teckningar som kan uppfattas som islamkritiska av någon att kategorisera som ”förfalskade bilder”?

Björn Werners text är helt enkelt obegriplig och visar på en skrämmande oförståelse för demokrati och yttrandefrihet. Det hemska är att det finns många andra lika okunniga personer med bristande kunskaper och förnuft som gärna gör sig hörda. Det är uppenbart att det behövs en grundläggande utbildning i yttrandefrihet och demokrati, inte bara för dem som får uppehållstillstånd utan även för dem som bor i Sverige sedan tidigare.

Bild från Charlie Hebdo, censurerad av NöjesguidenOcensurerat

Klicka här för att gå till artikeln i Nöjesguiden 2015-01-07

Idag är de alla Charlie Hebdo, men…

Je suis Charlie?

I dag är de alla Charlie. Säger sig stå upp för yttrandefrihet, fri kultur och pressfrihet.
I går duckade de av rädsla för att kränka religiösa extremister. I morgon kommer de att göra likadant. Gnälla över att behöva betala Lars Vilks polisskydd. Be om ursäkt för religionskritik. Plocka ned tavlor. Lägga sig platt. Fega ur. Vända bort ansiktet och blunda för att åsiktskorridorens väggar sluter sig allt närmare.

Svensk feghet att våga uttrycka sig

Inom såväl media och kultur som inom det politiska etablissemanget i Sverige finns en feghet som tar sig uttryck i självcensur och humorlöshet.
Det är därför den typ av politisk och religiös satir som finns i många andra delar av världen aldrig skulle fungera i Sverige. Tänk om någon känner sig kränkt? Och vad läskigt om det som framförs eller publiceras blir ifrågasatt, kritiserat eller till och med genererar hot!

Yttrandefrihet bara om man följer strömmen?

På något sätt har allt för många också fått för sig att yttrandefrihet i huvudsak handlar om att följa strömmen och skydda åsikter som återfinns i den politiska mittfåran och stämmer överens med de egna värderingarna.

Det är fel. Yttrandefriheten är till för alla, även för den vars åsikter (och konstinstallationer) av en majoritet bedöms vara otäcka och osmakliga. Eller faktiskt särskilt för dem.

Själva kärnan i yttrandefriheten är rätten att bryta av, provocera och vara tvärtemot utan att för den sakens skull tystas, frysas ut eller skjutas ned.

Måste allt vara Politiskt Korrekt?

En hel del förstår inte heller hur värdefull denna rättighet är utan tar den för given och är beredda att offra vår rätt att uttrycka oss fritt bit för bit på den politiska korrekthetens altare.

Hycklare är de allihop (nästan)

Charlie HebdoCharlie HebdoCharlie Hebdo
Se även bl a;
Lättkränkthetsrapport


För sidor om media, asylpolitik och integration se innehållsregistret.

En svensk tiger

Efter terrorattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo har den fria världen rest sig som en man i protest mot det fundamentalistiska våldet och till försvar för yttrandefriheten.

Karikatyrer i Jyllands-Posten

Den ursprungliga karikatyrkrisen bröt ut efter att Jyllands-Posten i september 2005 publicerade en samling satirteckningar. Publiceringen möttes av våldsamma protester. Västerländska ambassader angreps, hundratals (!) människor dog och karikatyrernas upphovsmän fick gå under jorden. Det var Danmarks värsta internationella kris sedan andra världskriget.

Kritiken mot J-P var utbredd i Sverige. Så här kunde det låta: ”Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja”. Mehmet Kaplan är i dag minister i den rödgröna regeringen.

Efter påtryckningar av Laila Freivalds & Säpo stängs Sverigedemokraternas sajt

I Sverige oroade man sig för en liknande utveckling. När Sverigedemokraterna – då ett treprocentsparti – utlyste en karikatyrtävling, och deras webbtidning publicerade det första bidraget (profeten sedd bakifrån speglar sig med en svart tejpremsa över spegelbilden) blev pressen för stor. Dåvarande utrikesminister Laila Freivalds (S) och Säkerhetspolisen utövade påtryckningar på webbleverantören som släckte sajten. Yttrandefriheten fick stryka på foten.

Lars Vilks

Sverige fick sin egen Muhammedkris 2007 när konstnären Lars Vilks bidrog med tre teckningar föreställande profeten som rondellhund till en annars obetydlig utställning i lilla Tällerud. Verken stoppades, men en bild publicerades bland annat i Nerikes Allehanda, vilket ledde till omfattande protester.

Sverige valde en något annorlunda väg än den danska, där dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen hårdnackat vägrade att be om ursäkt för publiceringarna.
Statsminister Fredrik Reinfeldt tog i stället emot ambassadörer från en rad diktaturer. Efter mötet sade Irans ambassadör i Sverige att ”Det här är en bra policy. Vi ska använda yttrandefriheten för integration och inte för splittring eller islamofobi” (”ogrundad, sjuklig rädsla för allt runt islam”).

I riksdagshuset fick man för sig att fira ”Arabförbundets dag”, där samma representanter fritt fick spy galla över den svenska grundlagen och kräva inskränkningar i yttrandefriheten.

När Islamiska staten i Irak senare utfäste en belöning på Lars Vilks huvud avböjde både Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt att kommentera.

Undviker att publicera något som kan reta upp islamiska fundamentalister

Antalet tidningar som har publicerat ens någon av J-P:s, Vilks, eller de franska satirikernas bilder – som ställningstagande – går att räkna på fingrarna. SvD är inget undantag. En kombination av säkerhetstänkande, redaktionell nyhetsvärdering och påstådd religiös hänsyn trumfar yttrandefriheten.

Jag själv, som skriver om islamisk terrorism ofta, undviker nogsamt att publicera något som fundamentalisterna håller för heligt. Fegt, ja, men så är det.

Klicka här för att gå till artikeln i SvD, 2015-01-08

Muhammedkarikatyrer är inte en fråga om yttrandefrihet

Mehmet Kaplan (MP), numera bostadsminister i den socialdemokratiska regeringen, har uttalat sig om yttrandefriheten och Jyllands-Postens karikatyrer. Kaplans åsikt var då att karikatyrer på Muhammed inte bör omfattas av samma yttrandefrihet.

– Man har länge velat belysa den svåra situationen i Danmark. Nu lyssnar omvärlden, säger Mehmet Kaplan på Sveriges Muslimska Råd.

Jylland-Postens publicering av karikatyrbilder på Muhammed har tagit upp frågan om var gränsen för yttrandefrihet går. Mehmet Kaplan från Sveriges Muslimska Råd menar att man i Danmark har gått över gränsen:
Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.

Han målar upp en dyster bild av Danmark som sedan terrorattackerna 11 september 2001 blivit alltmer intolerant. Jylland-Postens bilder på Muhammed är bara en i mängden av främlingsfientliga uttryck.

Så kan man inte argumentera, säger Per Svensson, ledarskribent på Expressen.
Man kan inte byta tryckfrihetslag beroende på hur den rådande situationen ser ut vid ett visst tillfälle.

Klicka här för att gå till artikeln i Dagen, 2006-02-02

Svensk invandringspolitik är extrem?

Invandringspolitiken påverkar Sverige på ett antal olika sätt. Det handlar om invandringens omfattning, kostnader, sociala, kulturella och politiska effekter på samhället osv. medias roll. Den svenska massinvandringens förespråkare har inte verkligheten och fakta på sin sida. Deras argumentation består mest av fraser om att Sverige ”tjänar på” och ”berikas av” invandring, om att ”gilla olika”, ”alla människors lika värde”, att vara en ”humanitär stormakt”, ”öppenhet”, ”mångfald” osv. Syftet är att framställa dig som är kritisk till massinvandringspolitiken som en sämre, mindre empatisk, rädd och fientlig människa. Sakargument vinner dock i längden. Därför är det bra att vara påläst.

1. Svensk invandringspolitik är extrem.
Sveriges befolkning var länge ovanligt homogen. 1970 var bara 0,4 % – 32.353 personer födda utanför Europa. Men de senaste 2-3 decennierna har invandringen från länder långtifrån Sverige varit mycket stor.

De senaste åren utfärdas mer än 100.000 uppehållstillstånd/år, 2013 var siffran 116.587 st! Bara 4 städer i Sverige har större befolkning!

Denna extreminvandring har gjort att 2012 var
735.069 personer födda utanför Europa
andelen utlandsfödda eller svenskfödda med båda föräldrarna födda utomlands var 20,1%.
Denna befolkningsmässiga förändring är en av de största samhällsförändringarna någonsin i Sveriges historia.

Sverige är det befolkningsmässigt 14:e största landet inom EU men trots det är Sverige år efter år bland de länder som tar emot allra flest asylsökanden.

2. Invandringen gör Sverige fattigare.
Invandrarnas sysselsättningsgrad 20-64 år ligger sedan mitten av 90-talet ca 25 %-enheter lägre än inföddas.

Över 60% tävlar om 2,5% av jobben
Sept 2012 skrev regeringen att över 60 % av de nyanlända flyktingarna och deras anhöriga högst har förgymnasial utbildning. I Sverige är bara 2,5 % av alla jobb åtkomliga för dem med lägre kvalifikationer, jämfört med EU-snittets 17 %.

Nettoförlust på 125 miljarder kr/år
Samtliga beräkningar över NETTO- effekten av invandringens ekonomiska påverkan sedan mitten av 1990-talet har kommit fram till att den inneburit en kostnad. Jan Tullberg, docent på Handelshögskolan, beräknade våren 2014 nettoförlusten för offentlig sektor till 125 miljarder kr/år.

3. Invandringen ökar utanförskapet och har skapat en ny underklass.
1990 fanns det 3 utanförskapsområden i Sverige. 2006 hade de ökat till 156 st. 2012 hade antalet utanförskapsområden växt till 186 st.

4. Invandringen gör Sverige till ett farligare land.
I en rapport från rikskriminalpolisen 2012 står:
De etniska nätverken inom den organiserade brottsligheten samt territoriella nätverk bedöms utgöra ett allvarligt samhällshot.”,
I Sverige finns det idag otaliga kriminella nätverk vars huvudsakliga sammanhållande faktor är den gemensamma etniciteten eller släktskapet”, ”Segregering och känslor av utanförskap är viktiga förutsättningar för att de territoriella nätverken ska kunna växa sig starka, rekrytera och bibehålla sitt direkta inflytande över människorna i ett område. De kriminella individerna i de territoriella nätverken blir normsättande för de boende i området och då särskilt för barn och ungdomar.

Jämfört med svenskfödda med två svenskfödda föräldrar är utrikes födda enligt BRÅ 150 % överrepresenterade i brottsstatistiken och svenskfödda med två utrikesfödda föräldrar överrepresenterade 100 %.
De utrikes födda har särskilt hög överrepresentation när det gäller allvarliga brott såsom dödligt våld, våldtäkt, misshandel och rån.

5. Invandringen gör Sverige mer muslimskt.
Uppemot en halv miljon människor i Sverige har sina rötter i muslimska länder och miljöer, varav knappt en tredjedel beräknas vara i någon mån utövande muslimer.

I takt med den muslimska invandringen ökar ständigt Islams makt och påverkan på svenska samhället. (Dagen, SvD 140101, Utrikespolitiska institutet, koranens budskap Per Gudmundson, AB140903)

6. I journalistkåren finns extremt stöd för partier som stödjer en extrem invandringspolitik.
MP är tillsammans med V och C de som förordar allra extremast invandringspolitik.
41 % av journalisterna stödjer MP och 15 % stödjer V!
Av de som bevakar politik/samhälle stödjer 46 % MP och 19 % V!
På SR och SvT sympatiserar en majoritet med MP!

7. Sverige är inte demokratiskt.
Det var knäpptyst i media om den stora SCB-rapporten från december 2013 ”Integration – en beskrivning av läget i Sverige”, när den borde varit huvudrubrik. Anledningen var uppenbar: Rapporten visade tydligt invandringens negativa påverkan på samhället i en mängd avseenden och att påståendet att invandringen ”berikar” Sverige är en grov lögn.

Sept 2012 sade expressens politiske redaktör i SvT att ”Man är naturligtvis oerhört rädd för att någonting man skriver skall på något sätt kunna gynna Sverigedemokraterna”. Med den inställningen blir det svårt att publicera fakta om invandringens påverkan på samhället.
Allra tydligast blev detta då SD i Sept 2014 av en stor mängd tidningar förvägrades införa annonser innehållandes officiell asylstatistik. Denna statistik har tidningarna själva ett ansvar att publicera. Det har de inte gjort. Men inte nog med det. När ett parti vill betala för att denna statistik ska publiceras så förvägras alltså detta!!

I avsikt att tysta fullt legitima åsikter skam- och skuldbelägger många av dem dessutom all form av kritik mot den extrema invandringspolitiken vilken avfärdas som rasism eller främlingsfientlighet. Därmed har media hindrat fri åsiktsbildning, motarbetat yttrandefriheten och satt demokratin ur spel.

Begreppet ”demokratur” har använts av bla Vilhelm Moberg: ”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, men den fria debatten stryps.” (W Moberg i DN 1965, BRÅ)

8. Den viktigaste frågan för 7 av 8 riksdagspartier är trots allt detta att fortsätta med den extrema invandringspolitiken.
I alla frågor utom bevarandet av Europas mest extrema invandringspolitik är det öppet för kompromisser och samarbete.

Vid val brukar frågor om jobb vara dominerande. Att det ”skapats fler jobb” under alliansen beror enbart på att befolkningen ökat. Men det är andelen som jobbar och deras inkomst som välstånd bygger på, inte antalet som arbetar, och sysselsättningsgraden är oförändrad.

9. Invandringsförespråkarna är hycklare.
Om alla de som säger sig förespråka mångkultur levde som de lär skulle det inte finnas någon etnisk segregation.

Men det går inga flyttlass med invandringsförespråkare till de invandrartäta områdena. Den politiska och kulturella eliten gör istället allt de kan för att i sina egna liv slippa konsekvenserna av det samhälle som extreminvandringen skapar och som de utåt vill försvara.

 

Insändare publicerad 2014-08-30 i Avpixlat