Ett system ur balans

Decemberöverenskommelsens första vecka har precis som uppgörelsens förhistoria präglats av strid: Vems är skulden? Hur kunde landet drivas ända till nyvalets brant?

Sakpolitiska spänningar mellan S, MP och V

De borgerliga partiernas vilja till inbördes samarbete förstärks av insikten att det är svårare på den andra sidan.

De sakpolitiska spänningarna mellan S och MP är betydande.

Än besvärligare blir det när även Vänsterpartiet ska fås med på vagnen.

När de tre till vänster lyckas göra upp kan Alliansen skrämma mittenväljarna just med att Vänsterpartiet deltar.

Negativ parlamentarism

Sverige har det som kallas negativ parlamentarism. Det innebär att det räcker att en regeringsbildare är accepterad och inte har en riksdagsmajoritet emot sig.

Red’s kom:
Dvs så länge inte 175 eller fler av riksdagens 349 ledamöter röstar mot talmannens förslag vid statsministeromröstningen till regeringsbildare så får talmannens förslag till statsminister bilda regering (minoritetsregering eller majoritetsregering).

Riksdagen består av 349 ledamöter, efter valet 2018 fördelade enligt följande:

Alliansen = 143 ledamöter
M = 70 ledamöter
C = 31 ledamöter
KD = 22 ledamöter
L = 20 ledamöter

VÅGMÄSTARE
SD = 62 ledamöter
(Alliansen + SD = 205 ledamöter)

S+V+MP = 144 ledamöter
S = 100 ledamöter
V = 28 ledamöter
MP = 16 ledamöter
Mandatfördelning i Sveriges riksdag
Talmannen har fyra försök på sig att ge ett förslag till statsminister/regering.

Om riksdagens ledamöter med majoritet röstat mot (tryckt på den röda knappen) samtliga fyra förslag så ska extraval utlysas inom tre månader.

Positiv parlamentarism

På längre sikt skulle en utväg kunna vara att Sverige övergår till den tyska modellen med positiv parlamentarism. I den finns en koppling mellan regeringsbildning och budget genom att kanslern måste ha aktivt stöd av en majoritet i förbundsdagen.

Partierna har valt att låta sin politik komma i andra hand

I backspegeln kan man se att vår parlamentariska modell har byggt på större ömsesidig respekt än vad som varit uppenbart.

Partierna har valt att inte utnyttja den destruktiva potential som systemet faktiskt ger oppositionen.

Halvsanningar från bägge sidor

Som tydligt framgick i fredagens tidning levererar båda sidor halvsanningar. DN:s granskning bekräftar att de borgerliga hade med sig förslag om hur regeringsbildning och budget skulle kunna hanteras i framtiden. Men i det skedet var Stefan Löfvens mål att rädda sin budget. Kunde inte de borgerliga tänka sig att lägga ned sina röster? Nej, det kunde de inte.

Källa: Ett system ur balans

Se även bl a;
Alliansen ansvarslös om de inte förhandlar med SD

Löfven vill bryta blockpolitiken för att bilda eget block

Socialdemokraterna efterlyser ny Decemberöverenskommelse med Alliansen – Val av talman

Alliansen beredd att lämna över regeringsmakten till vänstern


Endast två procent av folket vill att regeringen sitter kvar


Slutresultat i riksdagsvalet 2018, samt resultat för småpartierna


För sidor om media, asylpolitik och integration se innehållsregistret.
Lista över alternativa källor

Överenskommelsens livslängd ser ut att bli begränsad

Inga begränsningar för vad som garanteras få igenom i Riksdagen

Decemberöverenskommelsen lider av stora brister som gör att dess livslängd ser ut att bli begränsad. En sådan är att det inte sätts upp några begränsningar för vad regeringen får lägga in i budgeten och garanterat kan få igenom riksdagen. Här måste man räkna med att det snart blir oenighet mellan S-MP och Alliansen.

Principer för konfliktlösning saknas, hur ska uppgörelsen vårdas?

Inga principer för konfliktlösning finns dock i decemberöverenskommelsen, där det inte heller sägs hur uppgörelsen ska vårdas.

Skiljenämnd behövs

Samarbetsklimatet förbättras knappast av att de ledande partiföreträdarna attackerar varandra för att själva framstå som vinnare. Det skulle behövas en skiljenämnd, liknande pensionsgruppen som flera gånger har räddat pensionsreformen, om inte allt ska gå över styr.

Uppgörelsen kan brytas när som helst

Inför nästa val, när det kan bli aktuellt med regeringsskifte, kommer det svåraste provet. Står Stefan Löfven då fast vid att han, efter en förlust, är beredd att släppa fram en statsminister från Alliansen? Ingen kan tvinga honom, eftersom decemberöverenskommelsen är en politisk uppgörelse och inte ett rättsligt bindande avtal.

Uppgörelsen havererar inom kort

Mycket annat som kan stjälpa decemberuppgörelsen hinner också hända fram till valet 2022. Troligast är att den havererar långt innan dess.

Överenskommelsens livslängd ser ut att bli begränsad

Rösta på S, utan att veta vad man röstar på?

Kan det bli tydligare?

Stefan Löfven medger att han är korkad
Stefan Löfven lovade att avgå om Alliansens budget vann omröstningen. Att sitta kvar skulle vara direkt korkat, säger Stefan Löfven. Statsministern har alltså förklarat sig själv korkad?

Vad vill socialdemokraterna?

Stefan Löfven lär sig inte av sina misstag utan tror att han kan även i ett eventuellt nyval kan dölja vem han avser att söka samarbete med efter valet i det fall S skulle ges möjlighet att bilda regering (där de enda alternativen tycks vara MP och V).

Alliansen går till val som fyra partier och är öppna med detta. Men socialdemokraterna vill inte att väljarna ska veta vad de röstar på.

Schrödingers regeringsalternativ

Den rödgröna budgeten röstades ner, och Stefan Löfven och Gustav Fridolin höll en presskonferens där de deklarerade att nyval skulle utlysas. Budskapet där var att den rödgröna budgeten skulle utgöra gemensam valplattform.

Nu har vi den här budgeten och det är den vi går till val på. Det är ett starkt alternativ. Vi har tagit fram det tillsammans och vi går gärna till val på det igen”, sa Löfven.
Vi söker mandat för att genomföra vår budget och göra verklighet av den politiska överenskommelse som våra två partier slutit för att modernisera Sverige”, sa Fridolin.

Vad det där betydde visade sig vara lite oklart. Ett par dagar senare förtydligade Löfven att Socialdemokraterna skulle gå till val som enskilda partier. ”Det är alltid ett parti som går till val. Det är ingen regering som går till val.

Not.
Stefan Löfven har tydligen missat att alliansens fyra partier går till val tillsammans.

Fridolin sade tvärtom samma kväll: ”Jag tycker att både Stefan Löfven och jag var väldigt tydliga att vi går till val som regering”.

Löfven ångrar sig om budgeten

En vecka efter nederlaget i riksdagen kom Löfven med ett helt nytt besked. ”Budgeten är överspelad”, sade han inför ett förvånat pressuppbåd där reportern försökte invända att ”Det är den ju inte. Ni har sagt att…” innan Löfven fortsatte.

Budgetpropositionen röstades ner och man kan inte gå till val på precis den budgeten”.

Fridolin höll dock inte med om att Löfven hade givit något nytt besked: ”Vi har sagt samma sak sedan Stefan och jag höll en pressträff där vi förklarade att vi nu nått en situation där Sverige behöver ett extraval”, menade Fridolin samma dag.

I torsdags försökte Löfven förklara sig igen. ”Jag har sagt hela tiden att vi är ett parti som går till val. Man går inte till val som flera partier. Det går inte att rösta på regeringen. Vi går fram som parti.
Men samtidigt sade han ”Vi sitter i regering tillsammans och det tänker vi göra”.

Förvirrat värre…

Så vi har alltså en regering, som inte är en regering när den går till val, men som ändå tänker gå till val som regering, och tänker sitta som regering efter valet.
Regeringen har en budget, som inte är regeringens budget just nu, men som samtidigt ändå är en valplattform, trots att den är överspelad och det inte går att gå till val på precis den budgeten.

Handlar inte om att föra en politik som har majoritetens stöd

Gunnar Hökmark (M) skriver bl a följande i en debattartikel i SvD (2/12):
Budgeten ska vara sammanhållen och inte kunna förändras genom detaljbeslut som påverkar inkomsterna eller utgifternas storlek. Finns en majoritet emot regeringens förslag finns det inte, och ska inte finnas, något som hindrar ett alternativ att vinna.

Det är obegripligt att Stefan Löfven inte tagit detta till sig. Istället har han i lyckoruset efter regeringsbildningen försökt kidnappa makten och driva igenom en vänsterpolitik som saknar stöd i Sveriges riksdag och i valmanskåren.

Attacken på lagen om valfrihet är ett exempel. Attackerna på välfärdsföretagande och valfrihet i välfärden ett annat.

Eftergifterna till MP ifråga om Förbifarten, Bromma och kärnkraften har en majoritet emot sig. Den nya utrikespolitiken med ensidigt erkännande av en palestinsk stat och ett uppbrott från den gemensamma utrikespolitiken i EU vilar på vänsterminoritetens grund. Skattehöjningar på arbete och företagande utmanar en majoritet som vill se nya jobb växa fram.

De utsträckta händerna är inte seriösa. De handlar om att försöka så split och splittring mellan de borgerliga, inte att föra en politik som har majoritetens stöd.