Skydda egna medborgares rättigheter i första hand
Stater som bekänner sig till mänskliga rättigheter kan inte ignorera behoven hos nödställda utanför deras gränser. Men de kan heller inte bortse från att deras existensberättigande handlar om att skydda de egna medborgarnas rättigheter, inte att lösa globala problem, skriver professor Per Bauhn.
Detta är en klassisk moralisk pliktkollision. Stater som bekänner sig till mänskliga rättigheter kan inte ignorera behoven hos nödställda utanför deras gränser. Men de kan heller inte bortse från att deras själva existensberättigande handlar om att skydda de egna medborgarnas rättigheter, inte om att lösa globala problem.
Resurser ska nyttjas rätt
Vikten av att skydda det egna samhället motiverar också att man säkerställer identiteten på dem man tar emot som flyktingar. Även detta är en rättvisefråga. För varje person som inte förtjänar skydd tas resurser i anspråk som någon annan verkligt skyddsbehövande hade behövt bättre.
Understödsplikt vs räddningsplikt
Medan räddningsplikten endast medför ett tillfälligt åtagande för räddaren, så innebär understödsplikten att de behövande en längre tid (kanske för alltid) lever av understödsgivarnas arbete. Därför förutsätter understödsplikten någon form av särskild ansvarsrelation mellan givare och mottagare, som kan förklara och rättfärdiga att just dessa givare måste hjälpa just dessa mottagare.
Eget ansvar för försörjning
Vad som är rimligt är att man ger ett kortfristigt stöd till nyanlända för att de ska kunna få en start i det nya landet, men att det sedan blir upp till dem själva att ta ansvar för sin försörjning eller söka sig till något annat land med bättre framtidsutsikter.
Tre månaders garantistöd
USA, som har en längre erfarenhet än flertalet europeiska välfärdsstater av att integrera immigranter, ger t ex tre månaders garantistöd till dem som beviljats asyl i landet. Därefter förväntas de klara sig själva genom eget arbete eller söka stöd hos frivilligorganisationer.
Mindre stöd ger bättre integrering
Den holländske migrationsforskaren Ruud Koopmans har visat att länder som kombinerar generösa välfärdsrättigheter med multikulturalistisk politik (alltså positiv särbehandling av kulturella minoriteter), som Sverige, Belgien och Nederländerna, lyckas relativt dåligt med integration. Länder som i stället är mer återhållsamma med understöd eller kräver mer av anpassning av de nyanlända, som Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Österrike, är däremot mer framgångsrika med att integrera sina invandrare i arbetslivet och i samhället i stort.
Se även bl a;
Migrationsverkets statistik 2014-2016
För sidor om media, asylpolitik och integration se innehållsregistret.
