Strandmuren, befästningarna

Strandmuren 1419 - slutet av 1600-talet
Kunskapen om den medeltida Strandmuren i Malmö är uppbyggd på arkeologiska observationer, samt äldre skriftligt och kartografiskt material. De arkeologiska observationerna består huvudsakligen av mindre schaktövervakningar undantaget de undersökningar som gjordes 1983 för Sydgas då närmare 80 m av Strandmuren, samt en av portarna, dokumenterades i Norra Vallgatans västra del (Ödman 2008).

Norra Vallgatan i Malmö.

Norra Vallgatan är en äldre led som förr var uppdelad på flera olika sträckor med separata namn. Det som sträckningarna hade gemensamt var att samtliga löpte längs med den s.k. strandmuren.

Strandmuren, som löpte längs sjösidan av staden från stadens västra port (Västertorn) till den östra (Östertorn), sammanlagt ca 1 450 m lång, omnämns första gången år 1419, då staden lånade pengar från S:t Petri kyrka för att uppföra ett torn vid stranden och mur väster om detta (Rosborn 1984:37). Detta initiativ var ett av Erik av Pommerns handlande för att skydda staden mot hansan. Arbetena med Strandmuren kom att fortgå ända in i 1500-talet (Reisnert 1997:36). Muren var tre stenar (tegelstenar), dvs knappt en meter, tjock och drygt fem meter hög ("nio alnar", dvs 5,34 meter), och revs i samband med befästningsarbetena under 1600-talet.

Efter att strandmuren ersatts av ett nyare befästningsverk benämndes vägsträckningen endast Vallgatan (Ljungberg 1960: 76).

Prostgatan och strandmuren med "Rondels port met torn" utmärkt på Isbergs karta från 1875

Norr om Prostgatan fanns ett porttorn, omtalat under 1580-talet som Rondels port met torn eller Hans Tørrewers port (Rosborn 1984:39). Vid undersökning av porttornet framkom ett kraftigt gråstensfundament med tegelmur. Söder om dessa påträffades rester efter en stenlagd gata, troligen den brandgata som fanns längs med Strandmuren.

Även längre västerut framkom tvärställda grundmurslämningar, vilka kan härröra från denna mur, eller stenbodar (grundmurade komplex med hyresutrymmen) som varit byggda upp mot denna.

Befästningar 1672-1805
Kunskapsläget vad gäller 1600-talets befästningsanläggningar i Malmö utgår från sammanställningar av äldre skriftligt och kartografiskt material, samt ett antal arkeologiska undersökningar. I huvudsak är vetskapen om anläggningarnas utbredning god, däremot finns kunskapsluckor om vissa konstruktioner och deras omfattningar.

Från och med mitten av 1600-talet, efter det svenska övertaget år 1658, utvecklades Malmö till en garnisonsstad. Arbetena med att förstärka bastioner, murar och vallgravar runt staden, som omfattade 7 900 man, gjorde så småningom att staden var en av landets starkaste och modernaste fästningar.

Östra Hamnkanalen, bastionerna Vänersborg och Uppsala. Isbergs karta från 1875.

Östra Hamnkanalen, tillsammans med bastionerna Vänersborg och Uppsala, är rester efter de försvarsanläggningar som anlades under åren 1672 till 1675. Befästningsarbetena var emellertid inte färdigställda. Med avbrott för krigen 1675–1679, fortsatte arbetena fram till år 1697, då de planerade arbetena i stort sett fullbordades.

Redan vid freden efter de dansk-svenska krigen under början av 1700-talet diskuterades planer på att riva befästningarna. Detta kom dock inte att verkställas förrän under 1800-talets början. Mellan åren 1805 och 1811 raserades försvarsverken kring staden (Bager 1971).

Not.
I Kungsparken finns försvarsvallen (6 meter hög) bevarad på en sträcka.