Yttrandefrihet utan men

Många ställer upp för yttrandefriheten och mot våldet, vissa med ett litet ”men”, t ex att terrorn med mål att tysta är en skrämmande utveckling som statsapparaten resolut måste motarbeta, men att ”yttrandefriheten ska användas under ansvar”.

Eller etikforskaren Ann Heberlein som i SVT:s Agenda i söndags tog ställning för yttrandefriheten, men menade att när det kommer till konstnärliga provokationer måste ”vi fundera på om det är värt det”.

Eller Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, som (14/2) slår fast att yttrandefriheten måste vara allas eller ingens. Men: ”Jag är bara så trött på att dess gränser alltid ska testas på muslimer.”. Detta ”men” antyder att terrorn är ett svar.

Kritiken mot Vilks går från att hans rondellhund inte är konst till att hela hans projekt ”bara” är att provocera. Vilket i förlängningen betyder att Vilks får skylla sig själv. Lars Vilks har ett ”ansvar” för att fanatiker vill döda honom?

Yttrandefrihet, men …

Som om den som kränker bara får kränka lite lagom. Som om den som utnyttjar sin yttrandefrihet ska se upp så att ingen blir ledsen. Som om den som kritiserar måste böja sig för andras känsla för vad som är heligt, trots att hädelse inte är ett brott i Sverige.

Också de som påstår att yttrandefrihet råder vill kringskära det fria ordet med ansvar, god smak eller hänsyn för andras känslor.

Ska vi rätta oss efter länder där religionen bestämmer vad som är tillåtet?

Om vi ska anpassa oss efter regler i länder där religiösa maktmän bestämmer vad som är förbjudet och tillåtet är friheten under attack.

Yttrandefriheten är absolut; lagen sätter gränserna. Ingen smakdomare får begränsa den med att konsten – som Vilks rondellhund – inte är bra nog.

Även det som vissa anser är heligt måste kunna ifrågasättas

Efter attentatet i Paris tog många avstånd: ”jag är inte Charlie Hebdo”, och pekade på det obehagliga i satirbilderna. Men det handlar inte om att tycka som tecknarna på satirtidskriften. Det handlar inte om att dela Vilks åsikter. Det handlar om att stöda rätten att uttrycka åsikterna.

Även det som vissa anser heligt måste kunna ifrågasättas

Som författaren Elisabeth Åsbrink konstaterar (DN 19/2), med hänvisning till Galileo Galilei:
Vi ska vara rädda om den ädla konsten att häda, och beundra dem som vågar utföra den. Utan blasfemi skulle vi fortfarande tro att solen och stjärnorna kretsar runt jordklotet, och fortfarande insistera på att vi människor är centrum av universum.”.

Ska friheten begränsas av folks känslor?

Kritiken handlar ofta om att den som ser yttrandefriheten som absolut tänker på tok för teoretiskt. Att friheten i praktiken behöver begränsas, av folks känslor, av det ena och det andra. Men ska yttrandefriheten vara äkta får den begränsas bara av det lagen uttryckligen pekar ut som hets mot folkgrupp.

Red’s kom:
Problemet är att lagen är för luddig här, som nästan alltid annars. Det mesta kan tolkas precis hur man vill om det är hets mot folkgrupp eller ej, vilket tydligt belyses av att det finns åklagare som menar att om man liknar böneutrop vid åsneskri så är det hets mot folkgrupp.

Bara för att någon inte vill se profeten som rondellhund så betyder inte det att andra inte får teckna den.

Det är tydligen oklart vad 1700-talsjuristen Thomas Thorild menade med sin devis som står i guldbokstäver över ingången till aulan i universitetshuset i Uppsala: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.”. Det finns försök att förklara bort den mest självklara förklaringen, att ”rätt” tankar går före det fria tänkandet. Att överheten, makten, visste bättre. Att någon kunde slå fast vad som var rätt och någon annan skulle anpassa sig. Så är det hur som helst idag på många håll i världen.

Det är dock inget skäl att hos oss betrakta ordet som bara villkorligt frigivet. För att någon annars blir ledsen. Eller går bärsärkagång med automatvapen.Klicka här för att gå till artikeln i SDS, 2015-02-20

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *