Sekulär stat som motverkar förtryck via religion

Förtryckande religiösa föreskrifter och praktiker måste motarbetas och det är statens skyldighet att skydda enskilda medborgare mot religiöst förtryck. Därför ska inte religiösa grupper få igenom krav som går emot den sekulära staten, skriver Devin Rexvid, doktorand i socialt arbete vid Umeå universitet.

Islamofobi & stöd till Jihadister

Senaste tidens diskussioner om statens satsningar mot den så kallade islamofobin och kurativa insatser till jihadister i stället för att gripa och åtala dem har väckt frågor om den svenska staten är sekulär eller inte.

Krav på samhället om anpassning till islamiska normer

Regeringens positiva särbehandling av islamister (vilket är ett uttryck för en opportunistisk politik) kan ses som en följd av islamisters krav på anpassning av samhällsinstitutioner till islamiska normer. Islamisters enträgna försök att få igenom sina krav gör att många hyser oro över att kollektiva religiösa identiteter ska konkurrera ut individen som basenheten för statens relation till medborgarna.

Det dilemma staten står inför tycks vara att staten inte kan vifta bort islamisters krav på anpassning av samhällsinstitutioner till islamiska normer då många institutioner av historiska skäl har präglats av kristna normer, traditioner och symboler.anti-kristen

Statens positiva särbehandling av islam och muslimer

Statens positiva särbehandling av islam och muslimer gör att även andra religiösa aktörer tar tillfället i akt och reser krav på att samhällsinstitutioner ska anpassa sig till deras religiösa övertygelse.

En del barnmorskors krav på samvetsfrihet och vissa judiska föräldrars krav på könssegregerad skolgång för sina barn är två exempel på detta.

Förlegad kvinnosyn

Karaktäristiskt för de religiösa gruppernas krav är dock att de speglar en förlegad kvinnosyn. Dit hör
krav på att slippa utföra aborter,
– att bära slöja som minderårig flicka och som förskolelärare,
– att muslimska kvinnor ska få bära långärmat inom vården,
– att driva igenom könssegregerad undervisning, och
– möjlighet att vägra skaka hand med kvinnliga myndighetspersoner.

Bekämpa förtryckande religiösa praktiker

Det är sålunda tveksamt om staten med sitt polyamorösa förhållande till religioner (Definition av polyamori: utövandet, önskan om eller förmågan till flera samtidiga kärleksrelationer, med samtycke från alla inblandade) kan vara en garant för att samhällsinstitutioner ska bygga på sekulära principer.

En sekulär stat bör öronmärka medel för att bekämpa förtryckande religiösa praktiker.

Staten behöver satsa resurser på att förebygga och bekämpa den barnmisshandel i form av omskärelse och barnäktenskap, det kvinnoförtryck, de massmord på oliktänkande och den bestraffning av personer med en hbtq-läggning som religioner legitimerar och som religiösa grupper står för.

Skolan ska motverka religiöst förtryck

En sekulär stat har skolundervisning som sitt effektivaste medel för att motverka religiöst förtryck. Den sekulära undervisningen bygger på en sund inställning till förnuft, vetenskap och tanke- och yttrandefrihet snarare än blind lydnad, lojalitet och underkastelse.

Elever ska informeras om och skyddas mot de risker som religionsindustrins budskap och produkter innebär. Religionsundervisning borde sålunda ersättas eller åtminstone kompletteras med undervisning i ateism och religionskritik.

Förebygga religiöst våld och förtryck

Ett seriöst förebyggande arbete mot religiöst våld och förtryck förutsätter att elever upplyses om den brutalitet som religioner föreskriver och som religiösa krafter utövar. Till dessa hör häxbränning, kvinnans ställning som en ofullkomlig varelse, korståg, rensning av religiösa minoriteter av dominerande religioner, fatwa, mord, stympning, skrämsel, bortrövanden, tortyr och barnmisshandel, djurplågeri såsom den tar sig uttryck i religiösa offerceremonier och så vidare.

Ingen tolererans mot intolerans

Preventivt arbete mot religiöst förtryck förverkligas aldrig genom att respektera religiösa dogmer som är tömda på respekt för individuella fri- och rättigheter, genom att låta bli att smäda heliga symboler, genom att vara tolerant mot intoleranta religiösa människor, eller genom att ge religionen ett mänskligt ansikte.

Motarbeta förtryckande religiösa föreskrifter

Förtryckande religiösa föreskrifter och praktiker måste motarbetas och det är statens skyldighet att skydda enskilda medborgare mot religiöst förtryck.

Fokus på lagar som skyddar mot religiöst förtryck

Det är hög tid att flytta fokus från religionsfrihet till frihet från religion och till lagar som skyddar mot religiöst förtryck.

Värna om medborgarnas fri- och rättigheter

Upplysningstraditionens idé att få bort religionens tafsande och förtryckande fingrar från människans liv och i synnerhet från barns samt kvinnors fri- och rättigheter är enormt viktig att ta vara på i en tid där religiösa krafter vill ta tillbaka medborgarnas fri- och rättigheter.

Svenska staten står inför ett vägskäl

• Den ena riktningen är att staten fortsätter det polyamorösa förhållandet med religioner vilket innebär religiösa normers och traditioners ökade intrång i samhällsinstitutioner.
• Den andra är att staten blir sekulär. Den mest hållbara lösningen på de problem som lagstridiga religiösa krav utgör för staten, är att staten underkastar sig en långtgående sekularisering och gör religionen en gång för alla till en privat angelägenhet.

Sekulär undervisning, kompromisslösts försvar av åsikts- och yttrandefrihet, ökad tillsyn av religionsindustrin, och förbud mot utövande av religioner inom samhällsinstitutioner inklusive skolavslutningar samt sekulär kalender är några frågor som sätter statens sekularism på prov.

DEVIN REXVID
doktorand i socialt arbete vid Umeå universitetKlicka här för att gå till artikeln i SvD, 2015-02-11

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone

Muslimhat och islamkritik olika saker

I många delar av världen är det islamister som hotar det fria ordet.

Den saudiska bloggaren Raif Badawis kritik av islam bestraffas med 10 års fängelse och 1000 piskrapp, den iranska bloggaren Soheil Arabi får dödsstraff på grund av blasfemi, den egyptiska bloggerskan Fatima Naoot åtalas på grund av kritik mot den islamiska offerceremonin.

Islamiska rörelser som Boko Haram, al-Shabaab och IS försöker genom extrem brutalitet, systematiska avrättningar och folkmord etablera ett kalifat baserat på sharialagar.

En rättighet att koppla religiösa krafter till islam

Vi som anser att dessa religiösa krafters handlingar har med islam att göra måste ha rätt att hävda detta. Detta är en rättighet som även de två ”toleranta”, ”liberala” och ”kritiktåliga” muslimer som replikerade på min artikel borde ställa sig bakom, men de gör inte det (Brännpunkt 29/1 och 27/1).

Det som målas upp i imamen Kashif Virks och debattören Alen Musaefendics repliker är en entydigt positiv bild av islam.
Imamen anser att han äger den ”rätta bilden” av islam som en klanderfri religion och demokratins källa.
Musaefendic förvandlar de problematiska Koranverser som jag nämner i artikeln, till Khomeinis ord för att sedan torgföra dem som geopolitik. Han antyder att annan islam än den Khomeini stod för är ”godartad”. Vidare sätter han likhetstecken mellan islam och muslimer för att slå fast att all kritik av ”godartad” islam är islamofobi.

Dessa repliker ingår i en tradition där försvarare av islam anser sig vara de enda som äger den rätta tolkningen av tron.

Eller så individualiseras islam så till den grad att det ska bli svårt att kritisera den som en rättslig och politisk tradition samt en mängd idéer, myter, vidskepelser och riter.

Islamkritik inte liktydigt med islamofobi

Islam måste kunna kritiseras utan att kritiken ska förvanskas som islamofobi. Begreppets syfte, som ett retoriskt knep och ett politiskt instrument, är att framställa de intoleranta islamister, vilka hotar eller mördar islamkritiker, som offer för islamkritikers skymf av tron.

Begreppet islamofobi är ett hinder då det inskränker islamkritik och kräver immunitet för islamiska symboler.

Feminister & antirasister missbrukar ordet islamofobi

Det är underligt att delar av den antirasistiska och feministiska rörelsen har gjort ordet islamofobi till sin fana utan att reflektera över att mullorna i Iran var bland de första som använde begreppet mot slöjvägrare i Iran och sedan mot den amerikanska feministen Kate Millett som försvarade iranskornas slöjvägran. Begreppet användes senare mot islamkritiker som Salman Rushdie och Taslima Nasrin, båda med muslimsk bakgrund. Idag används islamofobi för att tysta ned alla islamkritiker oavsett bakgrund.

Våld och förtryck har inget med islam att göra?

Virk och Musaefendic upprepar mantrat att våld och förtryck inte har med islam att göra och ser inte att världen börjat inse att islam och islamister har mycket att göra med människors väl och ve.

Sedan attentatet mot Charlie Hebdo har islamister den allmänna opinionen emot sig i väst trots att en del stater försöker tämja islamisterna med morot och mjukpiska. Den sekulära kraften inom det civila samhället har nu vaknat för att försvara sig mot islamisk terror och islamiskt förtryck.

Islamiska traditioner måste bekämpas

Förtryckande islamiska traditioner kan således inte ”tolkas bort” utan måste bekämpas och hanteras med politiska och rättsliga medel.

DEVIN REXVID
doktorand i socialt arbete vid Umeå universitetKlicka här för att gå till artikeln i SvD, 2015-02-01

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone

Islamiska symboler kan inte vara immuna

Så länge islamkritiker hotas, förföljs och mördas finns det ett obotligt behov av att förlöjliga islam och dess symboler. Det skriver debattören Devin Rexvid i en replik till Kjell Magnussons artikel på Brännpunkt 8/1.

Terrordådet mot tidskriften Charlie Hebdo har väckt många reaktioner, bland annat krav om att religiösa symboler ska göras immuna mot smädelser. Docent Kjell Magnussons förslag om att låta islamiska symboler vara är mycket problematiska.

Religion får bara kritiseras inifrån?

Kjell Magnusson varnar för en överhängande risk för ödesdigra misstag om symbolerna inte får vara.
Han tycker att sekulariserade västerländska konstnärer inte kan använda satir mot en annan religion utan en satirisk kritik måste enligt honom komma inifrån. Detta för att europeisk kultur enligt honom inte är en självklar norm i en global värld.

Not.
Magnusson menar att satir måste komma inifrån religiösa och kulturella gemenskaper. Men vad ska i så fall gälla som kriterium för medlemskap i dessa gemenskaper? När kommer satiren verkligen ”inifrån”? Vem ska bestämma över medlemskapet? Är det kanske fundamentalisterna som gör det?

Om vissa grupper undantas från rätten att kunna häcklas, vad är det som hindrar att alla andra grupper kan hänvisa till detta privilegium och kräva samma sak?

Begränsad yttrandefrihet

Det finns flera problem med Kjell Magnussons resonemang.

Ett principiellt problem är att han sätter villkor för det fria ordet.
Yttrandefrihet handlar i grunden om friheten att uttrycka sig, oavsett uttrycksform och innehåll så länge det inte är förtal. Denna frihet kan inte villkoras eller nekas på grund av kön, ålder, etnicitet, religion och kulturell hemvist hos den som uttrycker något.

Ett annat problem med hans råd är att det många gånger är svårt att dra en gräns mellan religiösa symboler och det förtryck som en del religiösa aktörer utövar.

Låt oss illustrera svårigheten med att religionskritiker ska skilja symboler och förtryckande praktiker åt med barnäktenskap och slöja.

Barnäktenskap får inte kritiseras?

En av de symboler för islam som enligt många muslimer inte får smädas är profeten Mohammad. Han gifte sig med ett barn, Aisha, som var under nio år. I Sverige har vi en ny lag som kriminaliserar barn- och tvångsäktenskap. För att garantera lagens efterlevnad behöver barnäktenskap motverkas och de som utövar seden lagföras. Barnäktenskap förekommer bland olika etniska och religiösa grupper bland annat muslimer.

Islam rättfärdigar barnäktenskap eftersom den praktiserats av profeten. Att ”låta symbolen vara” innebär i detta fall att tillåta barnäktenskap i enlighet med profetens tradition.

Slöja får inte kritiseras?

Slöjan är också en stark islamisk symbol. Plagget är ett högst omstritt sådant då en del muslimskor uppger sig bära det av fri vilja medan andra kvinnor upplever det som en symbol för kvinnoförtryck. Att ”låta denna symbol vara”, gläder säkert en del muslimska kvinnor men innebär ett enormt svek mot dem som påtvingats den.

Under islamisters styre i Mellanöstern och Nordafrika finner kvinnor som åtalas, fängslas och piskas för att inte följa slöjkoden den som allt annat än ”empowering”.

I mitt födelseland, Iran, har slöjan varit regimens emblem men avvikelse från slöjkoden varit också iranskors symbol för motstånd mot denna islamiska symbol.

Omöjliggör solidaritet mellan kulturer

Ett annat problem med Kjell Magnussons resonemang är att satir enligt honom ska komma inifrån. En allvarlig risk med denna hållning är att det omöjliggör solidaritet mellan exempelvis västerlänningar och icke-västerlänningar.

Ingen yttrandefrihet om någon kan såras?

Salman Rushdies satir kom dock inifrån. Medan Khomeinis fatwa, som fördömdes av arabiska och iranska intellektuella, fick stöd av en del forskare från Mellanöstern och västvärlden under förevändningen ”den sårar muslimers religiösa känslor.

Konsekvensen av Kjell Magnussons förslag blir att vi ska vara ”mer accepterande” gentemot praktiker och symboler som är oacceptabla här men tillåtna där.

Större tolerans för islamisk intolerans

Magnusson försöker liksom flertalet av värderelativister hitta legitima grunder för större tolerans för islamisk intolerans.

Yttrandefrihet endast för västerlänningar?

Det allvarligaste problemet med Kjell Magnussons resonemang är att han under förevändningen ”I en global värld är europeisk kultur ingen självklar norm; en satirisk kritik måste komma inifrån”, framställer yttrandefrihet som en fri- och rättighet förbehållen västerlänningar.

Faktum är att yttrandefrihet som en del av upplysningens arv kommer från väst men strävan efter modernitet, samhälleligt ansvar, individuella fri- och rättigheter kan inte längre betraktas som något specifikt europeiskt. Dessa har blivit en del av universella mänskliga krav som inte kan begränsas till vissa kulturer eller stater.

Mänskliga rättigheter ett västerländskt påfund

Magnussons råd liknar dessvärre islamisternas krav vilka använder sig av talet om kulturella skillnader för att avfärda mänskliga rättigheter som ett västerländskt påfund.

Att som Kjell Magnusson resa krav på att villkora principen om yttrandefrihet genom att kräva immunitet för islamiska symboler är att gå islamister till mötes.

Islamister ifrågasätter också de sociala, kulturella och politiska förändringsprocesser, med rötter i väst, som kallas för modernitet. I väst ledde modernitet till social rättvisa, demokrati och sekularism.

Legitimera islamisk fundamentalism

Att göra yttrandefrihet till något som är förbehållet européer utan att erbjuda ett bättre alternativ till människor i islamstyrda sammanhang är att legitimera islamisk fundamentalism.

Stöd för rätten att smäda islamiska symboler

Det bästa sättet att uttrycka solidaritet med muslimer är inte att hålla tyst om de förtryckande sidorna av islam utan stödja den kamp för fri- och rättigheter, bland annat rätten att smäda islamiska symboler som förs i den så kallade muslimska världen.

Kritiska röster kvävs av islamister

Det finns inte brist på kritik och satir inifrån. Kritiska röster kvävs av islamiska regimer och grupper runtom i världen.

Dödsstraff för bloggare

Det vore exempelvis ett enormt svek om västerländska konstnärer som åtnjuter yttrandefrihet inte skulle använda satir och andra uttrycksmedel för att protestera mot den iranska bloggaren Soheil Arabis dödsstraff på grund av anklagelser om blasfemi.

Åtalad för att twittra

Det vore svekfullt om västerländska konstnärer inte förlöjligade islamiska högtider till stöd för den egyptiska bloggerskan Fatima Naoot som ställs inför rätta på grund av att hon på Twitter kallat Eid-al-adha-högtiden för årlig slakt av djur.

Behov att förlöjliga islam och dess symboler

Kort sagt, så länge islamkritiker hotas, förföljs och mördas finns det ett obotligt behov av att förlöjliga islam och dess symboler.Klicka här för att gå till artikeln i SvD, 2015-01-09

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone