Charlie Hebdo kritiseras för satir om hur media manipulerar med drunknad pojke

Den franska satirtidningen Charlie Hebdo, som för ett år sedan drabbades av ett terrorattentat där tolv människor dödades, har återigen upprört många med en nidteckning.

Tidningen tar upp Alan Kurdi, den treårige syriske pojke som drunknade vid en turkisk strand och vars bilder väckte starkt medlidande i en rad länder.

Vill ifrågasätta västvärldens känslostormar

The Independent påpekar att tecknaren Laurent Sourisseau, som var på plats när kollegorna sköts, kan vilja ifrågasätta västvärldens känslostormar – först för att öppna gränserna för flyktingar men sedan, efter rapporterna om massövergrepp i Köln, för att stänga dem.
Alan Kurdi Charlie Hebdo satirteckningÖversättning: som skulle bli den lille Aylan om han hade vuxit upp?”.

Ju mer man försöker stoppa huvudet i sanden för de uppenbart negativa influenser som det innebär för Sverige (och resten av västvärlden) med en kraftigt ökande tillströmning från muslimska länder, desto större är risken för att det utvecklas en rasism.

Det är alltså inte rasism att reagera på vad ett samhälle inte ska eller får tolerera.

Istället för att försöka mörka sanningen och verkligheten måste man ta tjuren vid hornen. Att politiskt korrekt förneka de negativa influenserna gagnar ingen part.

Att skämta om dessa negativa influenser från muslimska länder kan omöjligen betecknas som rasism. Det är bara ett tecken på politikernas omfattande rädsla för att vidta åtgärder mot det som inte är acceptabelt i ett modernt och utvecklat samhälle.

Vänsterextremister underblåser rasism. I ett samhälle utan vänsterextremister skulle rasism inte förekomma.

TT skriver:
Tidningen tar upp Alan Kurdi, den treårige syriske flyktingpojken, vars döda kropp spolades upp på en turkisk strand, en bild som spreds över världen – och snabbt blev en symbol för flyktingkrisen.

Charlie Hebdo ritar en grupp ”migranter” som jagar en skrikande kvinna och skriver i en text att ”lille Alan” om han fått växa upp skulle ha blivit ”en stjärtklämmare”.

DN skriver under den missvisande och på alla sätt felaktiga rubriken ”Charlie Hebdo tecknar drunknade Alan som sexualbrottsling”:
Bilden grundar sig på den tragiskt drunknade kurdiske flyktingpojken Alan Kurdi vars döda kropp liggande i strandkanten spreds över hela världen och väckte starka sympatier för flyktingarnas svåra situation.

Bildtext:Vad skulle det ha blivit av lille Alan om han hade vuxit upp?” och med svaret: ”En som jagar kvinnor för att antasta dem.

Kopplingen till händelserna i Köln är tydliga.

Red’s kom:
Men tydligen är bildtexten väldigt otydlig, eftersom det finns så många olika åsikter om vad som står i texten till bilden.

Författaren Espen Goffeng tar teckningen i försvar:
Han menar att teckningen visar hur rasister och främlingsfientliga krafter tänker – att varje flykting inom sig bär på något ont. Det som ser ut som rasism i teckningen är bara en yta. Budskapet syns om man tänker efter.

Satir gör många gånger väldigt ont. Och den är inte lätt. Särskilt den som Charlie Hebdo står för. Men det ligger i satirens förutsättningar att vara sådan. Och då ska man kritisera den på rätt grundval, inte på missförståelser”, skriver Goffeng.

Men tanken att alla flyktingpojkar växer upp för att som äldre antasta kvinnor har retat många och en del har kallat den rasistisk, skriver The Guardian.
Andra har kallat den för en ”svepande stereotyp av migranter

SvD skriver:
Rubriken är ”Migranter” och texten till bilden ”Vad skulle det ha blivit av lille Alan om han hade vuxit upp?” – ”En stjärtklämmare i Tyskland.

Det som har retat folk är att bilderna får det att verka som att alla flyktingpojkar som växer upp kommer att antasta kvinnor och en del har kallat teckningarna för rasistiska, skriver The Guardian.

Strax efter att bilderna på pojken spreds i september släppte Charlie Hebdo ett nummer där de skämtade om pojkens död. En av satirbilderna hade då titeln: ”Bevis för att Europa är kristet”, och visade hur ett barn håller på att drunkna och bredvid står Jesus och säger: ”Kristna går på vattnet…muslimska barn sjunker.

Allt är rasism?

Dagens Media skriver:
Bilden, som insinuerar att alla flyktingpojkar skulle växa upp och antasta kvinnor, har upprört många och Charlie Hebdo anklagas nu för att vara rasistisk.

Red’s kom:
Bilden insinuerar naturligtvis inte alls att alla flyktingpojkar skulle växa upp och antasta kvinnor (även om vi nu vet att ”barn” från bl a Afghanistan inte har önskvärd respekt för kvinnor och kommer till bl a Sverige och beter sig illa samtidigt som de söker asyl).
Bilden symboliserar istället hur lättmanipulerade människor är, där en bild som syftar till att väcka känslor för en viss sak och styra åsikter i en speciell riktning påverkar väldigt många människor så mycket mer än all tänkbara fakta.

Vi vet alla att Alan Kurdi bara är en av väldigt många som drunknat – eller avlidit av andra anledningar – pga oansvariga föräldrar.

Men istället för att kritisera föräldrarna för deras fel och brister så försöker inte minst media uppnå politiska förändringar som bara riskerar att förvärra problemen.

Under år 2015 tog över en miljon migranter sig sjövägen till Europa.

Vem är det egentligen som bär ansvaret för att barn dör på vägen till Europa? Jo, det är EU – framförallt Angela Merkel och den svenska S+MP-regeringen – som lockat dem till EU (främst Sverige och Tyskland) med öppna gränser.Klicka här för att gå till artikeln i DN, 2016-01-14
Se även bl a;
Olika tolkningar av bilder från Charlie Hebdo

Idag är de alla Charlie Hebdo, men…

Yttrandefrihet utan men


Att kritisera en idé är inte samma som att kritisera enskilda individer

EU-kandidaten Turkiet blockar Facebooksidor som kränker islam

Muslimhat och islamkritik olika saker


Yttrandefrihet endast om det inte provocerar

Är friheten provocerande?

Islamiska symboler kan inte vara immuna


Skärpt lagstiftning räcker inte

Skrämma till tystnad

En svensk tiger


Rom och cola – Inget att skämta om?


För sidor om EU-migranter se innehållsregistret eller använd sökfunktionen.

Yttrandefrihet utan men

Många ställer upp för yttrandefriheten och mot våldet, vissa med ett litet ”men”, t ex att terrorn med mål att tysta är en skrämmande utveckling som statsapparaten resolut måste motarbeta, men att ”yttrandefriheten ska användas under ansvar”.

Eller etikforskaren Ann Heberlein som i SVT:s Agenda i söndags tog ställning för yttrandefriheten, men menade att när det kommer till konstnärliga provokationer måste ”vi fundera på om det är värt det”.

Eller Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, som (14/2) slår fast att yttrandefriheten måste vara allas eller ingens. Men: ”Jag är bara så trött på att dess gränser alltid ska testas på muslimer.”. Detta ”men” antyder att terrorn är ett svar.

Kritiken mot Vilks går från att hans rondellhund inte är konst till att hela hans projekt ”bara” är att provocera. Vilket i förlängningen betyder att Vilks får skylla sig själv. Lars Vilks har ett ”ansvar” för att fanatiker vill döda honom?

Yttrandefrihet, men …

Som om den som kränker bara får kränka lite lagom. Som om den som utnyttjar sin yttrandefrihet ska se upp så att ingen blir ledsen. Som om den som kritiserar måste böja sig för andras känsla för vad som är heligt, trots att hädelse inte är ett brott i Sverige.

Också de som påstår att yttrandefrihet råder vill kringskära det fria ordet med ansvar, god smak eller hänsyn för andras känslor.

Ska vi rätta oss efter länder där religionen bestämmer vad som är tillåtet?

Om vi ska anpassa oss efter regler i länder där religiösa maktmän bestämmer vad som är förbjudet och tillåtet är friheten under attack.

Yttrandefriheten är absolut; lagen sätter gränserna. Ingen smakdomare får begränsa den med att konsten – som Vilks rondellhund – inte är bra nog.

Även det som vissa anser är heligt måste kunna ifrågasättas

Efter attentatet i Paris tog många avstånd: ”jag är inte Charlie Hebdo”, och pekade på det obehagliga i satirbilderna. Men det handlar inte om att tycka som tecknarna på satirtidskriften. Det handlar inte om att dela Vilks åsikter. Det handlar om att stöda rätten att uttrycka åsikterna.

Även det som vissa anser heligt måste kunna ifrågasättas

Som författaren Elisabeth Åsbrink konstaterar (DN 19/2), med hänvisning till Galileo Galilei:
Vi ska vara rädda om den ädla konsten att häda, och beundra dem som vågar utföra den. Utan blasfemi skulle vi fortfarande tro att solen och stjärnorna kretsar runt jordklotet, och fortfarande insistera på att vi människor är centrum av universum.”.

Ska friheten begränsas av folks känslor?

Kritiken handlar ofta om att den som ser yttrandefriheten som absolut tänker på tok för teoretiskt. Att friheten i praktiken behöver begränsas, av folks känslor, av det ena och det andra. Men ska yttrandefriheten vara äkta får den begränsas bara av det lagen uttryckligen pekar ut som hets mot folkgrupp.

Red’s kom:
Problemet är att lagen är för luddig här, som nästan alltid annars. Det mesta kan tolkas precis hur man vill om det är hets mot folkgrupp eller ej, vilket tydligt belyses av att det finns åklagare som menar att om man liknar böneutrop vid åsneskri så är det hets mot folkgrupp.

Bara för att någon inte vill se profeten som rondellhund så betyder inte det att andra inte får teckna den.

Det är tydligen oklart vad 1700-talsjuristen Thomas Thorild menade med sin devis som står i guldbokstäver över ingången till aulan i universitetshuset i Uppsala: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.”. Det finns försök att förklara bort den mest självklara förklaringen, att ”rätt” tankar går före det fria tänkandet. Att överheten, makten, visste bättre. Att någon kunde slå fast vad som var rätt och någon annan skulle anpassa sig. Så är det hur som helst idag på många håll i världen.

Det är dock inget skäl att hos oss betrakta ordet som bara villkorligt frigivet. För att någon annars blir ledsen. Eller går bärsärkagång med automatvapen.Klicka här för att gå till artikeln i SDS, 2015-02-20

EU-kandidaten Turkiet blockar Facebooksidor som kränker islam

Turkiet, som aspirerar på att bli medlem i EU, försöker nu blockera Facebooksidor som kan tänkas kränka profeten Muhammed. En turkisk domstol har beordrat Facebook att blockera alla sidor som tillhandahåller material som kan anses förolämpa profeten Muhammed. Åtlyds inte kravet kan hela Facebook komma att blockeras av Turkiet, erfar nyhetsbyrån Anadolu Agency.

Tidigare i januari beordrade en turkisk domstol landets telekommunikationsmyndighet att blockera tillgången till nyhetssidor som publicerat omslaget till det Charlie Hebdo-magasin som publicerades kort efter terrorattentaten i Paris.

Turkiska myndigheter har tidigare blockerat tillgången till Twitter. Landets konstitutionsdomstol beslutade emellertid då att agerandet bröt mot Turkiets yttrandefrihetslagar.

Turkiet blockerar Facebooksidor som kan kränka islam

Och så här ser det ut i det land som Sveriges största vapenexport går till – Saudiarbien:Klicka här för en större bild

Att kritisera en idé är inte samma som att kritisera enskilda individer

Det är skillnad på att kritisera en idé och att vända sig mot enskilda individer!

En gång i veckan kommer en ny seriestrip om Jesus och Mo på nätet: två skäggiga snubbar som ibland delar säng, men oftast hänger vid en bar och diskuterar ditt och datt, som kristendom och islam. Då och då får de mothugg av The Barmaid, som varken tror på guds existens eller liv efter döden. Men henne får vi aldrig se, eftersom hon absolut inte får avbildas.

Den brittiske tecknaren bakom serien måste gömma sig bakom extrema säkerhetsåtgärder på grund av döds- och hackerhot från kränkta människor.

Salman Rushdie är bekymrad över yttrandefriheten: alltför få försvarar den alltför svagt.

För tjugofem år sedan utfäste den dåvarande ledaren i Iran, ­ayatollah Khomeini, en belöning till den som dödade Rushdie, för att han skulle ha hädat i sin bok ”Satansverserna”. Konsekvenserna blev oerhörda när världen fick en ny erfarenhet av religiös extremism kombinerad med kränkthet. Rushdies japanske översättare mördades, hans italienske översättare blev knivhuggen, hans norske förläggare skottskadades. Själv måste han leva gömd i flera år.

Med terrormorden i Paris, har terror och extremism tagit ett stort steg in i den demokrati den vill förgöra. Vår demokrati. Vår värld. Och det är vi – alla – som måste stå emot.

I debatten kring Charlie Hebdos teckningar uttrycktes åsikten att yttrandefrihet inte ska missbrukas, inte provocera i onödan och därför bar de hotade själva ett visst ansvar för hoten mot dem.

Men en konstnär eller journalist ska inte vara artig eller anpassa sig efter omgivningens känslor och ­politiska prioriteringar.

Yttrandefriheten är grund till alla övriga friheter. Lagen om hets mot folkgrupp är demokratins försök att hantera två rättigheter samtidigt; yttrandefrihet och rätten att inte bli utsatt för hot. Det är bra, och om lagen inte fungerar ska den justeras. Men det är ett faktum att yttrandefrihet alltid innebär en viss risk för kränkning – som är lika för alla.Klicka här för att läsa artikeln i DN 2015-01-08Jesus Mo och the Barmaid
Se även bl a;
Lättkränkthetsrapport


För sidor om media, asylpolitik och integration se innehållsregistret.

Vad är demokrati?

Författaren Ian Buruma definierar demokrati enligt följande;
Demokrati, i väst eller var som helst, grundar sig i viljan att kompromissa, att lösa intressekonflikter fredligt inom lagens ramar. För att demokratin ska kunna fungera måste medborgarna vara villiga att ge och ta. Detta innebär också att vi i ett civiliserat samhälle accepterar att leva med kulturella eller religiösa olikheter, utan att medvetet förolämpa dem vars värderingar vi inte delar.

Det är lätt att uttala sig politiskt korrekt, där man undviker själva kärnproblemen och förenklar situationen med utsvävningar som bara kringgår vad det handlar om. Ian Buruma visar på brister i kunskapen om vad en demokrati är (även om han i meningarna efter ovanstående citat lite vagt försöker neutralisera vad han precis sagt).

1.
Kompromisser är ofta nödvändiga, men är långt ifrån allena avgörande i definitionen av en demokrati innebär. Demokrati handlar istället om yttrandefrihet och andra givna friheter och rättigheter. Alls inte nödvändigtvis inom lagens luddiga armar, så som Ian Buruma hävdar. Oftast kompromisslöst så länge det är fritt från hot, våld o. dyl. Dessa friheter ska stå utan förtryck och censur i olika former från varken stat, politiker eller enskilda grupper/personer i samhället.

2.
När man använder sig av uttrycket ”inom lagens armar” så låter det säkert bra för den oinitierade, men ett ostridigt faktum är att lagverket i de flesta fall är en tolkningsfråga (där tolkningarna som görs i domstolarna tyvärr alltför ofta görs av dem som ej har nödvändiga förutsättningar för att klara detta). Det gör det i praktiken omöjligt att på detta sätt generellt referera till ”inom lagens ramar”.

3.
När författaren skriver ”För att demokratin ska kunna fungera måste medborgarna vara villiga att ge och ta” så är det i sig riktigt, men man kan inte säga detta utan att understryka att det måste gälla alla grupper i samhället. En enskild samhällsgrupp kan inte ta sig rätten att stå utanför villigheten att ”ge och ta”, Men om så ändå sker är det politikernas förbannade skyldighet att reagera och tydligt ta avstånd från detta samt klargöra de demokratiska spelreglerna.

4.
Författaren skriver ”Detta innebär också att vi i ett civiliserat samhälle accepterar att leva med kulturella eller religiösa olikheter”.
Detta är självklart, men det är inte alls vad som är problemet här.
• Denna acceptans måste gälla alla. Enskilda grupper – t ex de som författaren försöker ta i försvar – kan inte accepteras att stå utanför behovet att ha denna acceptans.
• Författaren går in på en fråga som inte är relevant i dessa dagar. Varför ska man acceptera brott mot mänskliga rättigheter och friheter, diskriminering, att man försöker tysta välbefogad kritik, etc? Varför ska man acceptera att detta inte får kritiseras?

Vi kan alla känna oss förolämpade, och i en demokrati har man denna rätt att känna sig förolämpad. Men om vi skulle ta hänsyn till detta och avstå från åsikter bara pga att någon enskild känner sig förolämpad av kritik mot odemokratiska system så är det inte längre en demokrati.

Är det inte dessutom så att den som kritiseras normalt känner sig förolämpad? Oavsett om kritiken är berättigad eller ej. Naturligtvis skulle extremisterna tycka det var fint om ingen kritiserade dem.

Religion får inte användas som argument för censur!

Om t ex en muslim känner sig förolämpad av en bild som inte kritiserar muslimer utan en vrång bild av hur ett demokratiskt, och mer jämlikt samt rättssäkert samhälle ska fungera (med kritik av de människor – oavsett tro & härkomst – som stödjer detta), så är det denna persons demokratiska rättighet att bemöta denna bild på samma nivå, dvs med en bild eller text. Det är emellertid inte någons demokratiska rättighet att denna kritik censureras eller straffas.

5.
Ian Buruma tillägger ”… utan att medvetet förolämpa dem vars värderingar vi inte delar”.
Varför det? Självklart kan och ska vi på olika sätt ”förolämpa” dem vars värderingar vi inte delar när dessa värderingar är odemokratiska eller när deras handlingar är brottsliga. Något annat är inte acceptabelt.

Vem ska ändra sig?

Ian Buruma skriver;
Ju mer muslimer i Europa känner sig fruktade, förskjutna och under belägring av den icke-muslimska majoriteten, desto sannolikare är det att de kommer att stödja extremisterna.”.

Det är en väldigt ensidig syn på saken.
Det är också så att ju mer den icke-muslimska majoriteten i Europa känner sig förtryckta, belägrade, rädda, dominerade och styrda av den ännu så länge muslimska minoriteten, desto mer växer inte bara motståndet mot extremister utan även mot hela den muslimska religionen och dess anhängare.

Frågan är vem som ska ändra och anpassa sig? Ursprungsbefolkningen som vill leva som tidigare med mer demokratiska förutsättningar eller de migrerade medborgare som motsätter sig att anpassa sig och ställer krav på acceptans för deras avvikande åsikter och som försöker styra in väst på en annan linje?

Är Sverige en demokrati?

Sverige är ett av de länder som allmänt definieras som demokratiskt. Allt är relativt och visst är Sverige mer demokratiskt än t.ex. Turkiet, Iran och Nordkorea. Men om man analyserar problemen närmare så har Sverige mycket långt kvar att gå innan denna definition uppfylls.

Medborgarnas okunskap om problemen och bristande engagemang gör landet synbart mer demokratiskt än vad det är i verkligheten.

Demokratiminister

Vad Sverige skulle behöva är en permanent demokratiminister med ett permanent demokratiutskott. Där de som ingår ska vara kompetenta för sitt uppdrag. Inte som idag en demokratiminister (Alice Bah Kuhnke) som är PK tillsatt pga hudfärg istället för kompetens.

Ett land som inte har en permanent demokratiskt tillsatt kompetent demokratigrupp har ingen rätt att kalla sig för demokrati.

Vad anser politikerna att demokrati är?

Ingen har någonsin ställt frågan till politikerna vad deras heltäckande och konkreta definition är om demokrati. Samtliga politiker har till dags dato sluppit att behöva avslöja sina åsikter om detta. Den kanske viktigaste enskilda frågan av alla.

Borde det inte vara ett lagkrav att varje medborgare som är aktuell för en politisk post skriftligen och utförligen måste ge ett svar på denna fråga?

Var är media?Det är klart att jag och mina kamrater hyllar demokratin... så länge vi själva inte har makten

Olika tolkningar av bilder från Charlie Hebdo

Klicka här för att gå till artikeln i Expressen, 2015-01-08 Översättning: ”Koranen är ju skit. Den släppte genom kulorna i Egypten.

Sheik Abdi Raman, Imam i Göteborg
Den här bilden är kränkande för mig – mot både islam och alla muslimer. Det stämmer att papper inte skyddar mot kulor, men det här är sarkastiskt mot vår heliga skrift – Koranen.

Mohammed Fazlhashemi, Professor i Islamisk teologi och filosof vid Uppsala universitet
Det är riktat mot militärkuppen i Egypten 2013. Militären genomförde en statskupp i Egypten och de islamister som fanns samlade på gator och torg trodde kanske att de skulle vara skyddade men inte ens Koranen kan hjälpa dem. Att skjuta mot Koranen skulle kunna uppfattas som kränkande.

Jan Hjärpe, Professor i islamologi vid Lunds universitet
Det är mycket provocerande, och därmed en tacksam anledning för en militant aktion som extremisterna ser det, att kalla Koranen ”skit”. Den här teckningen måste ha gjort attentatsmännen rätt belåtna: Här finns möjligheter att även deras muslimska kritiker reagerar negativt.

Leif Stenberg, Professor vid centrum för Mellanösternstudier, Lunds universitet
Den kanske starkaste bilden. Koranen är Guds ord och kulor avlossas mot Koranen – troligen av någon som inte är muslim. Här vill man visa att Koranen är falsk och inte är Guds ord. Det är mycket allvarligt att behandla Koranen så här. Jag tror att många muslimer kan bli upprörda.

Klicka här för att gå till artikeln i Expressen, 2015-01-08 Översättning: ”Om Muhammed skulle komma tillbaka…
– Jag är profeten, dumbom!
– Håll käften, du otrogne.

Jan Hjärpe, Professor i islamologi vid Lunds universitet:
Det här är den mest förolämpande teckningen just för extremisterna. Poängen i den är ju att den förklarar att deras islamtolkning och gärningar strider mot Profetens förkunnelse och föredöme. Den går alltså in i den kritik som riktas mot grupper som al-Quaida, Boko Haram och IS av just troende muslimer. Den pekar på den brist på stöd som extremisterna har från de troende. Den kritiken är ju särskilt farlig och förolämpande för extremisterna eftersom den tar fram något som de själva är medvetna om – deras faktiska marginalisering.

Jonas Otterbeck, Professor islamologi vid Lunds universitet:
Denna är direkt kopplad med IS avrättningsvideor. Klassisk politisk satir med innebörden ”Ni är så blinda så ni skulle avrättat Muhammed om han kom”.

Leif Stenberg, Professor vid centrum för Mellanösternstudier, Lunds universitet:
Bilden vill visa att man inte ska veta vem som är profeten. Det visar en muslim som dödar en annan. Bilden visar att allt som har med islam att göra också är våldsrelaterat. Det ger en stereotyp bild av muslimer.

hebdo-3 Översättning: ”100 piskrapp om ni inte dör av skratt.

Jonas Otterbeck, Professor islamologi vid Lunds universitet:
Driver givetvis med islam generellt, de hårda kroppsstraffen men också med muslimskt utseende. Noterar att de gillar stora näsor på sina gestalter, parallell med klassisk antisemitism. Tydligen ska detta vara Muhammed som agerar gästredaktör för numret.

Mohammed Fazlhashemi, Professor i Islamisk teologi och filosof vid Uppsala universitet:
Jag uppfattar att den föreställer Muhammed. Det är inte den bilden av Muhammed som muslimer bär på. Det här är en löjeväckande figur med lång näsa, utåtblickande ögon och det löjeväckande skimret runt figuren skulle kunna uppfattas som stötande.

Not. Den som sett TV-serien Mash vet att det skämtas ofta om Klingers (Jamie Farr med libanesiskt ursprung) näsa. Ingen har regareat på detta. Sedan är hela meningen med karikatyrer att överdriva karakteristiska drag.

Jan Hjärpe, Professor i islamologi vid Lunds universitet:
En hänvisning till vissa traditionella shariareglers tillämpning av de extrema grupperna – samtidigt som en poäng är att teckningen antyder att rörelserna i fråga egentligen är löjliga.

Klicka här för att gå till artikeln i Expressen, 2015-01-08 Översättning: ”Bin Ladin lever!

Sheik Abdi Raman Imam i Göteborg:
Jag tror att IS eller al-Quaida kan reta sig på att man blandar ihop olika kulturer. Här är det ju Elvis och en karikatyr på bin Ladin som mixas till en person. Bin Ladin var ju al-Qaidas föredöme och ledare.

hebdo-5 Översättning: Kraschen i New york:
– Utan händer!

Jan Hjärpe, Professor i islamologi vid Lunds universitet:
En kombination av allusion på vissa traditionella sharia-tillämpningar med stympningsstraff och det faktum att 11 septemberattackerna skedde ”utan händer”. Rätt poänglöst.

Leif Stenberg, Professor vid centrum för Mellanösternstudier, Lunds universitet:
Man generaliserar att muslimer vill ha denna straffrätt och man generaliserar att muslimska män alltid har skägg och bär turban.Kollektiv kränkning av vad som helst?

Experterna om karikatyrerna

Är friheten provocerande?

Den franska satirtidskriften Charlie Hebdo, och dess profilmedarbetare, har formats av det anarkistiska, antiauktoritära 60-talet. Vi talar här om en vänstertradition vars främsta måltavla är hyckleriet, den samhälleliga dubbelmoralen. Utgångspunkten är övertygelsen att politiker, präster, generaler, direktörer, borgare och moralpredikanter säger en sak, men menar och gör en annan. Satirtecknarens uppgift blir då att dra ner lögnarnas brallor och tvinga dem att, gärna bokstavligt, stå där med rumpan bar.

År 2006 återpublicerade tidskriften de tolv Muhammed-teckningar som tryckts av danska Jyllands-Posten och lett till världsomfattande protester. Tidskriften stämdes av flera muslimska samfund, men friades med hänvisning till att teckningarna var riktade mot islamsk terrorism – inte mot islam i allmänhet.

År 2011 förstördes Charlie Hebdos redaktion av en bomb inför utgivningen av ett nummer med fler Muhammed-teckningar.

Satir över Islam såväl som kristendomen

Också profeten Muhammed, eller i alla fall figurer som skulle kunna uppfattas som profeter, har klätts av i Charlie Hebdo. De har sedan gärna tvingats posera med stjärten i vädret.

Profeten, om dessa skäggiga gubbar nu verkligen kan sägas vara profeten, är inte den enda helighet som placerats i den positionen. Som en kommentar till vissa kristna kyrkors syn på samkönade äktenskap publicerade tidningen en bild av treenigheten – fadern, sonen och den helige ande – i form av ett analt gruppsamlag i markis de Sades anda.Klicka här för en större bild
Allt detta är satirisk standardrepertoar, ett uttryck för en karnevalisk tradition med djupa och urgamla historiska rötter. Länge kunde man tro att det enda egentliga hotet mot den var det sekulariserade samhällets gäspande likgiltighet.

Det var en fundamentalt felaktig förmodan.

När Charlie Hebdo tryckte sina Muhammed-karikatyrer i september 2012 sa tidningens redaktör, tecknaren Stéphane ”Charb” Charbonnier, att teckningarna skulle chockera dem som vill chockeras när de läser en tidning som de aldrig läser.

Det var återigen hyckleriet han och tidningen ville åt. Budskapet var: dessa kränkta fundamentalister önskar egentligen inget högre än att just få känna sig kränkta.

Nu är Stéphane Charbonnier mördad, ett av minst tolv dödsoffer för gårdagens terrorattack mot Charlie Hebdos redaktion i Paris.

Islamiserat Frankrike

Möjligen hade valet av tidpunkt också att göra med att den franska litteraturens enfant terrible, Michel Houellebecq, i dagarna ger ut en roman som skildrar ett islamiserat Frankrike. Titeln är ”Soumission” (Underkastelse). En karikatyr föreställande Houellebecq dominerar Charlie Hebdos nya nummer.

Fundamentalister & fanatiker hycklar inte

Vi lever i en tid då fundamentalisterna och fanatikerna tycks bli allt fler. Och det som gör dem så farliga är att de faktiskt lever som de lär. De hycklar inte. De tycks verkligen tro att den gud eller ideologi de tjänar ger dem både rätt och skyldighet att mörda. De tycks verkligen tro att romaner, teckningar och filmer är bevismaterial i metafysiska rättsprocesser där det bara kan finnas ett enda straff för de skyldiga: döden.

Att det förhåller sig så har vi egentligen känt till länge, egentligen ända sedan Khomeini utfärdade sin fatwa mot Salman Rushdie. Men i ett samhälle där yttrandefriheten varit självklar är det lätt att glömma bort hur sårbar den är, hur lätt det är att skrämma människor och samhällen till tystnad

Vad är provocerande?

Som Stéphane Charbonnier retoriskt frågade i samband med Muhammed-publiceringarna 2012: ”Är pressfriheten en provokation?

Svaret är kanske: Ja. Och i så fall: Utan provokationer inget civiliserat samhälle.Klicka här för att gå till artikeln i SDS, 2015-01-07

Klicka här för att gå till artikeln i Expressen, 2015-01-07

Klicka här för att gå till artikeln på SVT, 2015-01-07

Har de muslimska extremisterna lyckats?
Så här skriver SvD;
Vi har den här veckan avstått från att återpublicera rena Muhammed-karikatyrer eftersom sådana kan vara djupt stötande för många muslimer. Vi är också försiktiga med att publicera bilder som är nedsättande eller kränkande mot olika etniska grupper.

Den naturliga rädslan för sin egen säkerhet leder till självcensur. Mexico (där den typen av terrorattacker mot journalister som inträffade i Paris är vanligt) har tidigare varit ett typexempel för utsatta journalister som aldrig vågar  skriva överhuvudtaget om t ex Mexicos drogproblem , men nu är risken stor att denna rädsla att kunna skriva om vad som helst sprids och ökas även i Sverige.

Se även bl a;
Lättkränkthetsrapport


För sidor om media, asylpolitik och integration se innehållsregistret.

Islamiska symboler kan inte vara immuna

Så länge islamkritiker hotas, förföljs och mördas finns det ett obotligt behov av att förlöjliga islam och dess symboler. Det skriver debattören Devin Rexvid i en replik till Kjell Magnussons artikel på Brännpunkt 8/1.

Terrordådet mot tidskriften Charlie Hebdo har väckt många reaktioner, bland annat krav om att religiösa symboler ska göras immuna mot smädelser. Docent Kjell Magnussons förslag om att låta islamiska symboler vara är mycket problematiska.

Religion får bara kritiseras inifrån?

Kjell Magnusson varnar för en överhängande risk för ödesdigra misstag om symbolerna inte får vara.
Han tycker att sekulariserade västerländska konstnärer inte kan använda satir mot en annan religion utan en satirisk kritik måste enligt honom komma inifrån. Detta för att europeisk kultur enligt honom inte är en självklar norm i en global värld.

Not.
Magnusson menar att satir måste komma inifrån religiösa och kulturella gemenskaper. Men vad ska i så fall gälla som kriterium för medlemskap i dessa gemenskaper? När kommer satiren verkligen ”inifrån”? Vem ska bestämma över medlemskapet? Är det kanske fundamentalisterna som gör det?

Om vissa grupper undantas från rätten att kunna häcklas, vad är det som hindrar att alla andra grupper kan hänvisa till detta privilegium och kräva samma sak?

Begränsad yttrandefrihet

Det finns flera problem med Kjell Magnussons resonemang.

Ett principiellt problem är att han sätter villkor för det fria ordet.
Yttrandefrihet handlar i grunden om friheten att uttrycka sig, oavsett uttrycksform och innehåll så länge det inte är förtal. Denna frihet kan inte villkoras eller nekas på grund av kön, ålder, etnicitet, religion och kulturell hemvist hos den som uttrycker något.

Ett annat problem med hans råd är att det många gånger är svårt att dra en gräns mellan religiösa symboler och det förtryck som en del religiösa aktörer utövar.

Låt oss illustrera svårigheten med att religionskritiker ska skilja symboler och förtryckande praktiker åt med barnäktenskap och slöja.

Barnäktenskap får inte kritiseras?

En av de symboler för islam som enligt många muslimer inte får smädas är profeten Mohammad. Han gifte sig med ett barn, Aisha, som var under nio år. I Sverige har vi en ny lag som kriminaliserar barn- och tvångsäktenskap. För att garantera lagens efterlevnad behöver barnäktenskap motverkas och de som utövar seden lagföras. Barnäktenskap förekommer bland olika etniska och religiösa grupper bland annat muslimer.

Islam rättfärdigar barnäktenskap eftersom den praktiserats av profeten. Att ”låta symbolen vara” innebär i detta fall att tillåta barnäktenskap i enlighet med profetens tradition.

Slöja får inte kritiseras?

Slöjan är också en stark islamisk symbol. Plagget är ett högst omstritt sådant då en del muslimskor uppger sig bära det av fri vilja medan andra kvinnor upplever det som en symbol för kvinnoförtryck. Att ”låta denna symbol vara”, gläder säkert en del muslimska kvinnor men innebär ett enormt svek mot dem som påtvingats den.

Under islamisters styre i Mellanöstern och Nordafrika finner kvinnor som åtalas, fängslas och piskas för att inte följa slöjkoden den som allt annat än ”empowering”.

I mitt födelseland, Iran, har slöjan varit regimens emblem men avvikelse från slöjkoden varit också iranskors symbol för motstånd mot denna islamiska symbol.

Omöjliggör solidaritet mellan kulturer

Ett annat problem med Kjell Magnussons resonemang är att satir enligt honom ska komma inifrån. En allvarlig risk med denna hållning är att det omöjliggör solidaritet mellan exempelvis västerlänningar och icke-västerlänningar.

Ingen yttrandefrihet om någon kan såras?

Salman Rushdies satir kom dock inifrån. Medan Khomeinis fatwa, som fördömdes av arabiska och iranska intellektuella, fick stöd av en del forskare från Mellanöstern och västvärlden under förevändningen ”den sårar muslimers religiösa känslor.

Konsekvensen av Kjell Magnussons förslag blir att vi ska vara ”mer accepterande” gentemot praktiker och symboler som är oacceptabla här men tillåtna där.

Större tolerans för islamisk intolerans

Magnusson försöker liksom flertalet av värderelativister hitta legitima grunder för större tolerans för islamisk intolerans.

Yttrandefrihet endast för västerlänningar?

Det allvarligaste problemet med Kjell Magnussons resonemang är att han under förevändningen ”I en global värld är europeisk kultur ingen självklar norm; en satirisk kritik måste komma inifrån”, framställer yttrandefrihet som en fri- och rättighet förbehållen västerlänningar.

Faktum är att yttrandefrihet som en del av upplysningens arv kommer från väst men strävan efter modernitet, samhälleligt ansvar, individuella fri- och rättigheter kan inte längre betraktas som något specifikt europeiskt. Dessa har blivit en del av universella mänskliga krav som inte kan begränsas till vissa kulturer eller stater.

Mänskliga rättigheter ett västerländskt påfund

Magnussons råd liknar dessvärre islamisternas krav vilka använder sig av talet om kulturella skillnader för att avfärda mänskliga rättigheter som ett västerländskt påfund.

Att som Kjell Magnusson resa krav på att villkora principen om yttrandefrihet genom att kräva immunitet för islamiska symboler är att gå islamister till mötes.

Islamister ifrågasätter också de sociala, kulturella och politiska förändringsprocesser, med rötter i väst, som kallas för modernitet. I väst ledde modernitet till social rättvisa, demokrati och sekularism.

Legitimera islamisk fundamentalism

Att göra yttrandefrihet till något som är förbehållet européer utan att erbjuda ett bättre alternativ till människor i islamstyrda sammanhang är att legitimera islamisk fundamentalism.

Stöd för rätten att smäda islamiska symboler

Det bästa sättet att uttrycka solidaritet med muslimer är inte att hålla tyst om de förtryckande sidorna av islam utan stödja den kamp för fri- och rättigheter, bland annat rätten att smäda islamiska symboler som förs i den så kallade muslimska världen.

Kritiska röster kvävs av islamister

Det finns inte brist på kritik och satir inifrån. Kritiska röster kvävs av islamiska regimer och grupper runtom i världen.

Dödsstraff för bloggare

Det vore exempelvis ett enormt svek om västerländska konstnärer som åtnjuter yttrandefrihet inte skulle använda satir och andra uttrycksmedel för att protestera mot den iranska bloggaren Soheil Arabis dödsstraff på grund av anklagelser om blasfemi.

Åtalad för att twittra

Det vore svekfullt om västerländska konstnärer inte förlöjligade islamiska högtider till stöd för den egyptiska bloggerskan Fatima Naoot som ställs inför rätta på grund av att hon på Twitter kallat Eid-al-adha-högtiden för årlig slakt av djur.

Behov att förlöjliga islam och dess symboler

Kort sagt, så länge islamkritiker hotas, förföljs och mördas finns det ett obotligt behov av att förlöjliga islam och dess symboler.Klicka här för att gå till artikeln i SvD, 2015-01-09

Yttrandefrihet endast om det inte provocerar

Björn Werner (Nöjesguiden) skriver;
Det vore ett katastrofalt feltänk att publicera islamkritiska bilder som en reaktion på det fruktansvärda terrorattentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo. Det vore inte att stå upp för yttrandefriheten. Det vore en provokation utan självändamål”.

• Vad är det som säger att bilderna är islamkritiska? Enligt vem?
• Kan det inte vara tankeväckande bilder som kritiserar enskilda händelser, vissas tankesätt, diskriminering, förtryck, diktaturer, etc, etc?

• Varför skulle det inte vara tillåtet att kritisera just islam av allting här i världen?
• Är det rimligt att undanta en religion av alla religioner att kritisera?

I övrigt kan man fråga sig varför det bara är muslimer som blir upprörda över satir. Att kritisera en religion eller fel inom en religion – eller kritisera terrorister – är varken hets mot folkgrupp eller förtal. Varför vill muslimer sätta munkavle på en ännu så länge majoritet av världens befolkning?
Någon som har ett bra svar?

• Är det en provokation att publicera bilder som kan uppfattas som kritiska?
• Vem ska avgöra vad som är provocerande?
• Ska inga bilder kunna publiceras som en enda människa på planeten kan uppfatta som provocerande?

Björn Werner skriver vidare;
Genom att publicera islamkritiska bilder, menar de, visar vi en enad front mot islamistisk terror. Visar att vi aldrig kommer sluta skydda det fria ordet. Dumheter.

• Är det kanske bättre att alla bara säger; ”Vi fördömer attentatet”, sedan ska allt vara glömt och förlåtet?
• Vi vet alla att islamistisk terror finns, är det bättre att förneka att denna form av terror finns?

Björn Werner skriver vidare;
Här är ett hutlöst förslag: förfalskade bilder på när kungen förgriper sig på prinsessan Estelle. Jaså inte det? Yttrandefriheten då?

Väldigt förvirrad åsikt.
• Är alla teckningar som kan uppfattas som islamkritiska av någon att kategorisera som ”förfalskade bilder”?

Björn Werners text är helt enkelt obegriplig och visar på en skrämmande oförståelse för demokrati och yttrandefrihet. Det hemska är att det finns många andra lika okunniga personer med bristande kunskaper och förnuft som gärna gör sig hörda. Det är uppenbart att det behövs en grundläggande utbildning i yttrandefrihet och demokrati, inte bara för dem som får uppehållstillstånd utan även för dem som bor i Sverige sedan tidigare.

Bild från Charlie Hebdo, censurerad av NöjesguidenOcensurerat

Klicka här för att gå till artikeln i Nöjesguiden 2015-01-07

Idag är de alla Charlie Hebdo, men…

Je suis Charlie?

I dag är de alla Charlie. Säger sig stå upp för yttrandefrihet, fri kultur och pressfrihet.
I går duckade de av rädsla för att kränka religiösa extremister. I morgon kommer de att göra likadant. Gnälla över att behöva betala Lars Vilks polisskydd. Be om ursäkt för religionskritik. Plocka ned tavlor. Lägga sig platt. Fega ur. Vända bort ansiktet och blunda för att åsiktskorridorens väggar sluter sig allt närmare.

Svensk feghet att våga uttrycka sig

Inom såväl media och kultur som inom det politiska etablissemanget i Sverige finns en feghet som tar sig uttryck i självcensur och humorlöshet.
Det är därför den typ av politisk och religiös satir som finns i många andra delar av världen aldrig skulle fungera i Sverige. Tänk om någon känner sig kränkt? Och vad läskigt om det som framförs eller publiceras blir ifrågasatt, kritiserat eller till och med genererar hot!

Yttrandefrihet bara om man följer strömmen?

På något sätt har allt för många också fått för sig att yttrandefrihet i huvudsak handlar om att följa strömmen och skydda åsikter som återfinns i den politiska mittfåran och stämmer överens med de egna värderingarna.

Det är fel. Yttrandefriheten är till för alla, även för den vars åsikter (och konstinstallationer) av en majoritet bedöms vara otäcka och osmakliga. Eller faktiskt särskilt för dem.

Själva kärnan i yttrandefriheten är rätten att bryta av, provocera och vara tvärtemot utan att för den sakens skull tystas, frysas ut eller skjutas ned.

Måste allt vara Politiskt Korrekt?

En hel del förstår inte heller hur värdefull denna rättighet är utan tar den för given och är beredda att offra vår rätt att uttrycka oss fritt bit för bit på den politiska korrekthetens altare.

Hycklare är de allihop (nästan)

Charlie HebdoCharlie HebdoCharlie Hebdo
Se även bl a;
Lättkränkthetsrapport


För sidor om media, asylpolitik och integration se innehållsregistret.

Skrämma till tystnad

Det är svårt att föreställa sig ett mer barbariskt attentat mot oskyldiga människor och det fria orden än vad vi fick bevittna mot tidningen Charlie Hebdo i Paris igår. Att summariskt mörda människor som säger, skriver eller som i detta fall med humorns hjälp kritiserar politiska, religiösa eller andra etablerade uppfattningar är den mest extrema form att tysta obekväma röster.

Terroristernas avsikt med sitt mördande av hjälplösa människor var inte bara att göra sig av med oliktänkande, kritiska röster utan också skrämma andra till tystnad.

Politisk korrekthet och likriktning

Självcensur är ett kraftfullt medel som bidrar till likriktning och politisk korrekthet inta bara inom totalitära system utan även i fria samhällen där man inte fullt ut inser betydelsen av det fria ordet och nödvändigheten av den obekväma rösten.

Även om Sverige stod utanför andra världskriget så hölls det fria ordet i strama tyglar inte minst när det gällde kritik av Nazityskland under de första krigsåren. Alla tänkbara påtryckningsmedel användes för att tysta obekväma röster som Segerstedt i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning.  Karl Gerhards kuplett om den ökända hästen från Troja som förbjöds av myndigheterna blev en symbol för det fria ordet mot det nazistiska barbariet.

Förtryck mot det öppna samhället

Varje tid har sin form av påverkan för att stärka självcensur hos medborgarna då detta är det mest kostnadseffektiva formen av förtryck och hot mot det öppna samhället.

Inte ens det moderna Sverige är fritt från denna ytterst kraftfulla form av social disciplin.  I vår tid och vårt land reglerar självcensuren effektivt avvikande och därmed obekväma uppfattningar när det gäller så vitt skilda uppfattningar som energi- och klimatpolitik, utbildningsfrågor eller omfattningen av landets asylinvandring.

Här är det lågt i tak med en förhärskande självcensur som garanterar en gemensam värdegrund och politisk korrekthet. Risken att utsättas för våld är obefintlig men om värdegrunden uppfattas som otillräcklig och sviktande så kan den obekväma tystas eller lysas i bann och den trotsiga även bli av med sitt arbete eller förlora sin ställning. Detta kräver inga yttre insatser utan genomförs automatiskt inom ramen för en etablerad självcensur eller kollektivets gradvist genomförda utfrysning.

Klicka här för att gå till artikeln på antropocene, 2015-01-08

En svensk tiger

Efter terrorattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo har den fria världen rest sig som en man i protest mot det fundamentalistiska våldet och till försvar för yttrandefriheten.

Karikatyrer i Jyllands-Posten

Den ursprungliga karikatyrkrisen bröt ut efter att Jyllands-Posten i september 2005 publicerade en samling satirteckningar. Publiceringen möttes av våldsamma protester. Västerländska ambassader angreps, hundratals (!) människor dog och karikatyrernas upphovsmän fick gå under jorden. Det var Danmarks värsta internationella kris sedan andra världskriget.

Kritiken mot J-P var utbredd i Sverige. Så här kunde det låta: ”Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja”. Mehmet Kaplan är i dag minister i den rödgröna regeringen.

Efter påtryckningar av Laila Freivalds & Säpo stängs Sverigedemokraternas sajt

I Sverige oroade man sig för en liknande utveckling. När Sverigedemokraterna – då ett treprocentsparti – utlyste en karikatyrtävling, och deras webbtidning publicerade det första bidraget (profeten sedd bakifrån speglar sig med en svart tejpremsa över spegelbilden) blev pressen för stor. Dåvarande utrikesminister Laila Freivalds (S) och Säkerhetspolisen utövade påtryckningar på webbleverantören som släckte sajten. Yttrandefriheten fick stryka på foten.

Lars Vilks

Sverige fick sin egen Muhammedkris 2007 när konstnären Lars Vilks bidrog med tre teckningar föreställande profeten som rondellhund till en annars obetydlig utställning i lilla Tällerud. Verken stoppades, men en bild publicerades bland annat i Nerikes Allehanda, vilket ledde till omfattande protester.

Sverige valde en något annorlunda väg än den danska, där dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen hårdnackat vägrade att be om ursäkt för publiceringarna.
Statsminister Fredrik Reinfeldt tog i stället emot ambassadörer från en rad diktaturer. Efter mötet sade Irans ambassadör i Sverige att ”Det här är en bra policy. Vi ska använda yttrandefriheten för integration och inte för splittring eller islamofobi” (”ogrundad, sjuklig rädsla för allt runt islam”).

I riksdagshuset fick man för sig att fira ”Arabförbundets dag”, där samma representanter fritt fick spy galla över den svenska grundlagen och kräva inskränkningar i yttrandefriheten.

När Islamiska staten i Irak senare utfäste en belöning på Lars Vilks huvud avböjde både Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt att kommentera.

Undviker att publicera något som kan reta upp islamiska fundamentalister

Antalet tidningar som har publicerat ens någon av J-P:s, Vilks, eller de franska satirikernas bilder – som ställningstagande – går att räkna på fingrarna. SvD är inget undantag. En kombination av säkerhetstänkande, redaktionell nyhetsvärdering och påstådd religiös hänsyn trumfar yttrandefriheten.

Jag själv, som skriver om islamisk terrorism ofta, undviker nogsamt att publicera något som fundamentalisterna håller för heligt. Fegt, ja, men så är det.

Klicka här för att gå till artikeln i SvD, 2015-01-08

Muhammedkarikatyrer är inte en fråga om yttrandefrihet

Mehmet Kaplan (MP), numera bostadsminister i den socialdemokratiska regeringen, har uttalat sig om yttrandefriheten och Jyllands-Postens karikatyrer. Kaplans åsikt var då att karikatyrer på Muhammed inte bör omfattas av samma yttrandefrihet.

– Man har länge velat belysa den svåra situationen i Danmark. Nu lyssnar omvärlden, säger Mehmet Kaplan på Sveriges Muslimska Råd.

Jylland-Postens publicering av karikatyrbilder på Muhammed har tagit upp frågan om var gränsen för yttrandefrihet går. Mehmet Kaplan från Sveriges Muslimska Råd menar att man i Danmark har gått över gränsen:
Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.

Han målar upp en dyster bild av Danmark som sedan terrorattackerna 11 september 2001 blivit alltmer intolerant. Jylland-Postens bilder på Muhammed är bara en i mängden av främlingsfientliga uttryck.

Så kan man inte argumentera, säger Per Svensson, ledarskribent på Expressen.
Man kan inte byta tryckfrihetslag beroende på hur den rådande situationen ser ut vid ett visst tillfälle.

Klicka här för att gå till artikeln i Dagen, 2006-02-02

Skärpt lagstiftning räcker inte

Skärpt lagstiftning är inte nog för att stoppa unga svenskar från att resa till Syrien och Irak för att ansluta sig till Islamiska staten, IS. Det säger den nationella samordnaren Mona Sahlin, som kommer att föreslå regeringen att satsa på ökat familjestöd och att starta avhopparverksamhet. Hon har själv mött flera hemvändare.

Enligt Säpo har antalet svenskar som rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till al Qaida-inspirerade grupper ökat. Säkerhetspolisen (Säpo) har bekräftade uppgifter på att 100 svenska medborgare rest till Syrien och Irak för att strida för Islamiska staten.

I dag finns inga möjligheter att hindra en person som står i begrepp att ansluta till terrororganisationer utomlands. I praktiken är samhällets verktygslåda i det närmaste tom när det gäller att stoppa resorna.

Genom samtalen har Mona Sahlin kommit till insikt om att endast skärpt lagstiftning, som förbud att ansluta till terrorstämplade organisationer, är otillräckligt för att förhindra människor att åka.

– Ett förbud hade inte spelat någon som helst roll för dem. De var så uppfyllda av den stora uppgiften. Senare visade det sig att de inte klarade av att utföra det våld som förväntades av dem.


Många migranter stider för IS

Hittills har minst 110 svenskar rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till al-Qaida-inspirerade grupper som IS enligt Säkerhetspolisen.

Sverige har en relativt hög andel terrorresande i förhållande till jämförbara länder. Säpo beräknar att det i verkligheten handlar om 150 till 200 fall inräknat misstänkta resor som inte kunnat bekräftas.

– Det visar att vi måste vidta fler åtgärder för att människor inte rekryteras till de här handlingarna. Det innebär att vi måste se till att ha åtgärder för att följa de som trots allt lämnar landet. Och vi måste ha riktigt bra koll på dem när de återvänder till landet så att vi kan lagföra dem för eventuell brottslighet de gjort sig skyldiga till, och se till att de inte gör sig skyldiga till någon brottslighet i Sverige, säger inrikesminister Anders Ygeman (S).

En ny lag mot så kallade terrorresor snabbutreds just nu och väntas träda i kraft redan 2015. Men attacken i Paris gör att regeringen nu förstärker hela arbetet med terrorbekämpning.

– Vi kommer definitivt att vidta flera åtgärder under de närmaste dagarna och veckorna för att bekämpa terrorism och bekämpa möjligheterna att åka utomlands och strida. För att ta reda på vilka det är som gör det och kunna eventuellt lagföra dem när de kommer tillbaka, säger Anders Ygeman.

Efter attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris stärker regeringen nu terrorberedskapen bland annat genom att ligga på för ett närmare polisiärt samarbete inom EU.

– Ett område är det som man i EU kallar PNR, som håller koll på resandeströmmar för att kunna kartlägga mönster, och på det sättet kunna lagföra de som gör sig skyldiga till terrorhandlingar eller terror-resor när de kommer hem, säger inrikesminister Anders Ygeman.

Klicka här för att gå till artikeln i SR, 2015-01-08