Sverigedemokraterna är Alliansens enda hopp

I en ledare skriver Alice Teodorescu under rubriken ”Tänk bort SD för en stund” att om det innan Sverigedemokraternas tillkomst varit en bra idé, rent sakpolitiskt, att S+M eller S+MP+C+L skulle styra landet så skulle det hänt för länge sedan.

Vilka problem av de många och stora samhällsproblem den s k sjuklövern skapat löses av att exkludera SD? Dvs det enda parti som inte varit delaktig i att skapa alla dagens problem!

I det fall någon dylik sammanslagning görs mellan vänsterpartier och högerpartier så är det inte av sakpolitiska skäl utan av strategiska och spelteoretiska skäl;

SD:s blotta existens skapar katastrofala koalitioner

Lek med tanken att SD inte hade funnits i Sveriges riksdag. Inte hade väl någon kommit på tanken att ”blockpolitiken är så fördummande”, för att citera den avsatte Stefan Löfven (S), att kommande regering bör bestå av S och M eller av en koalition mellan S+MP+C+L med passivt stöd av V?

Red’s kom:
Den mycket tydliga högerdominansen i opinion och riksdag (205 mandat jämfört med vänsterns 144 mandat) måste ge utslag i politiken!

SNABB OMRÖSTNING OM REGERING FRAMTVINGAR SAMTAL
Stefan Löfven har faktiskt röstats bort med röstsiffrorna 204 mot 142. Det är dags för talmannen att speeda upp sina fikarundor och verka för att folkets vilja återspeglas i det politiska inflytandet, där den rödgröna sörjan fråntas sin makt över högern.

Om talmannen Andreas Norlén vill verka i landets intresse ser han nu till att tre omröstningar om statsminister och regering sker snabbt och i snabb följd. De kan ske på en och samma dag. Det är det enda sättet att få till samtal och nödvändiga kompromisser. Inför den fjärde och sista omröstningen kan partiledarna i den s k sjuklövern (särskilt Annie Lööf och Jan Björklund) få upp till en vecka på sig att fundera över om de ska fortsätta leka i sandlådan eller om de ska börja ta ansvar för landet.

Mest tolererade regeringsalternativet vinner
Den legitima regeringsbildaren blir den konstellation som som har minst röster emot sig enligt dagens demokratiska regeringsform. Svårare än så är det inte. Varje partis politiska inflytande ska i demokratisk ordning utgå från hur många röster respektive parti uppnått i valet.

All makt utgår från folket
Precis som i föregående val, 2014, finns det en mycket tydlig icke-socialistisk majoritet i riksdagen vilket visar att – om hänsyn ska tas till väljarna – inget av de tre partierna till vänster är behöriga till en regeringsposition.

Hur skulle Löfven kunna få igenom sin budget i en riksdag vars majoritet så tydligt är emot honom? Är det Alliansens uppgift att lotsa igenom vänsterns budget?

Hur och varför jämka ej jämkningsbara åsikter?

Tanken är orimlig då de ideologiska skiljelinjerna mellan partierna till vänster, som sätter systemet framför individen, och partierna till höger, som sätter individen framför systemet, är milsvida.

Skillnaderna återkommer ifråga om synen på individen i sig – är hon aktör eller offer i behov av social ingenjörskonst eller ej?

Ska rättvisa definieras som lika rättigheter eller lika utfall?

Dessa ställningstaganden slår sedan igenom i sakpolitiken; i synen på arbetsrätt, utbildning, bidragssystem, kriminalpolitik, företagande bara för att nämna några områden.

Red’s kom:
Problemet här är att varken Alliansen eller icke-blocket S+V+MP har någon politisk agenda att utgå från. Vilka konkreta frågor och samhällsproblem kommer respektive parti arbeta för i vilken prioriteringsordning? Vilka konkreta åtgärder, t ex lagändringar och resurstilldelningar, kommer att vidtas enligt vilken prioritering?

Samtliga sakfrågor har fallit i skymundan till fördel för det politiska spelet. Flosklerna haglar alltjämt i luften ovanför den s k sjuklöverns sandlåda, SD förödmjukas från alla håll, hatet spirar och inget nämns om vad respektive sida skulle kunna jämka sig med i utbyte mot vad från vilket parti.

Gagnas Sverige av att alla politiker tycker lika i sakfrågor?

Men det är just för att det inte råder samsyn som alla partiers perspektiv är relevanta för helheten.

Utan oliktänkande i riksdagen blir Sverige en diktatur

En av skillnaderna mellan en demokrati och en diktatur är just förekomsten av politisk mångfald i parlamentet, liksom av en handlingskraftig och målmedveten opposition.

I praktiken innebär det partier som konkurrerar, inte lierar sig, i jakten efter svaren på väljarnas frågor.

Red’s kom:
ALLA MOT EN-POLITIKEN SKAPAR POLITIKERFÖRAKT
I Sverige har vi nu en riksdag med åtta partier där sju av dessa försöker stänga ute det tredje största partiet med drygt 1,1 miljoner väljare bakom sig. Dessutom det enda parti som inte kan skuldbeläggas för alla dagens omfattande problem inom hela välfärden; Vård/omsorg, skola, rättsväsende/brottslighet, bostäder, etc.

Vänstern försöker manipulera högern till att bistå med hjälp för att skapa en vänsterdiktatur, och möter förvånansvärt lite motstånd. Är det konstigt att frustrationen ökar bland folket?

Varför ska M alliera sig med S? Varför ska C/L alliera sig med S/MP?

Om det hade varit en utomordentlig idé, av sakpolitiska skäl (exempelvis för att säkra reformers långsiktighet), att S+M eller S+MP+C+L skulle styra landet, och SD alltså inte funnits med i bilden som utlösande faktor, hade det hänt för länge sedan.

Anna Dahlberg skriver i Expressen en ledare under rubriken ”Det är allvar nu – släpp inte fram Lööf & Löfven”:

Det går inte att bygga en regering enbart på att vara emot SD
Många pekar på en ”mittenregering” som den mest ansvarsfulla lösningen på dödläget efter valet. Med detta avses en regering bestående av S+MP+C+L, eventuellt med Annie Lööf som statsminister.

Red’s kom:
Det är bara några få personer som hävdat att en S+MP+C+L skulle vara den ”mest ansvarsfulla lösningen”. Nästan alla skribenter har bara nämnt denna konstellation som en konstellation som inte helt kan uteslutas i nuläget.

Något stöd för en S+MP+C+L-regering lär inte finnas överhuvudtaget bland svenska folket, vilket visas inte minst av det faktum att max två procent vill se MP i regeringen.

Att Stefan Löfven skulle släppa fram sin huvudmotståndare Annie Lööf, med sitt 8-procentsparti, som statsminister måste väl ändå alla begripa är uteslutet?
Centerpartiet är inget statsbärande parti som kan göra anspråk på posten som regeringschef.
Dessutom har Annie Lööf dyrt och heligt garanterat sina väljare att aldrig ens sätta sig i en ”Löfven-ledd” regering.

Anna Dahlberg har själv tidigare skrivit;
En svensk statsminister leder regeringens arbete och utser och avsätter ministrar. Varför skulle S förminska sig själva till den grad att de låter C ha sista ordet i allt av vikt?”,
samt att Annie Lööf är olämplig pga hennes starkaste karaktärsdrag;ideologisk renlärighet, kompromisslöshet och yviga utspel som ofta saknar verklighetsförankring”.

Sedan är beteckningen ”mittenregering” så långt ifrån sanningen som man kan komma. Det skulle bara bli en rödgrönblågrå sörja t o m värre än dagens rödgröna sörja.

Baka bröd av ideologiska floskler
Det talas om ett nytt läge i svensk politik där skiljelinjen går mellan ett socialliberalt block och ett socialkonservativt dito. Men lika lite som det går att baka bröd av ideologiska floskler går det att bygga en regering enbart på att vara emot SD.

En S+MP+C+L-regering är en garanti för politiska låsningar i en outsinlig ström
Löfvens drömregering är i själva verket ett säkert recept på fyra år av politiska låsningar.

Valresultatet visar majoritetens missnöje med småpartiernas orimliga inflytande
Det vore också ett synnerligen tondövt sätt att tolka valresultatet.

SD:s stora framgångar beror sannolikt på att migrationspolitiken i hög grad har dikterats av småpartier som MP och C på båda sidor blockgränsen.

Om den sittande regeringen var ett olyckligt äktenskap kan man bara föreställa sig hur dysfunktionellt detta månggifte skulle bli. S och C är varandras motpoler i den ekonomiska politiken.

Demokratiskt underskott i politiken
Det har, som statsvetarprofessor Bo Rothstein konstaterade i en debattartikel nyligen, skapat ett demokratiskt underskott i en central fråga för väljarkåren.

Att då svara med att bilda en regering som ger dessa partier en ännu starkare ställning vore att be om ökat missnöje.

En renodlad S-regering kommer aldrig överleva ens sin första budget
I så fall vore en renodlad S-regering – Löfven II – att föredra. En sådan regering skulle åtminstone kunna göra upp om migrationen och lag och ordning med M.

Red’s kom:
En renodlad S-regering – dvs i direkt strid med samtliga allianspartiers mest primära vallöfte – kommer däremot att falla mycket snabbt på ett stort antal andra viktiga frågor.

Anna Dahlberg (som röstar på S, precis som resten av Expressens ledarredaktion, och är kraftigt anti-SD samt anti-C) har tidigare, med mindre logiska resonemang, lobbat för en S&M-regering. Problemet är att hon då bortsett från samtliga faktorer som var och en i sig helt omöjliggör en dylik konstellation. Långt ifrån bara frågan om ifall Löfven eller Kristersson skulle få rollen som statsminister, där redan denna initiala fråga helt utesluter en dylik regering av en rad olika anledningar. Att bilda en maktkartell med en S&M-regering i syfte att försöka krossa hela den övriga oppositionen vore på intet sätt ansvarsfullt, varken mot Sverige eller väljarna. Tvärtom så skulle det vara synnerligen respektlöst.

Endast 18 procent av väljarna kan tänka sig ett regeringssamarbete mellan Alliansen och de rödgröna! Dessa 18% verkar inte riktigt ha förstått konsekvenserna.

En Lööf-Löven-regering är utesluten
”Det är allvar nu”, löd det ödesmättade budskapet på Centerpartiets valaffischer. Det ligger mycket i det. Just därför borde en regering med Lööf & Löfven vara utesluten.

Källa: Expressen

Spelteoretisk koalition istället för sakpolitisk

Problemet är att den nuvarande anledningen inte är sakpolitisk utan strategisk och spelteoretisk.

Red’s kom:
KRÄNKNINGSKLIMAT – SJUKLÖVERN SPLITTRAR FOLKET
Tidigare var det främst Vänsterpartiet, tätt följd av Miljöpartiet och sedan Socialdemokraterna som i sin sandlåda skapade ett otrevligt klimat i Sverige. Men nu har även partiledarna för Alliansens partier hoppat ner i vänsterns sandlåda.

SJUKLÖVERNS MOBBNINGSRETORIK FÅR KONSEKVENSER
Konsekvensen av partiledarnas infantila beteende med ständigt hatiska kommentarer är att kränkningar och hat blivit en allt större del av vardagen i Sverige.

Partiledare som beter sig så ofattbart illa – med beröringsskräck och utfrysning – borde avsättas på grått papper av ett samlat folk. Inte en enda av den s k sjuklöverns partiledare har ett berättigande idag, och det borde alla kunna enas om, oavsett vilket parti man röstat på.

Samarbete/samtal mellan tre block i stället för att två block utestänger det tredje blocket

Dessvärre går det inte att tänka eller leka bort SD som fick över en miljon röster i riksdagsvalet.

Sverigedemokraterna väljare, dvs de etablerade partiernas forna väljare, tycks vara svåra att locka tillbaka. Därmed är risken stor att den nya politiska kartan med två jämnstora partier och ett litet större parti, alla hemmahörande i tre olika block, är det nya utgångsläget. Den låsning som uppstått mellan dessa parter behöver brytas om politiken inte ska lamslås för oöverskådlig tid framöver.

Alliansen alienerar sig med S, och vill sedan alliera sig med S

Låsningen beror på att Alliansen försöker äta kakan och ha den kvar.

Alliansen har fällt Löfven med SD:s stöd, liksom de fått igenom sin talmanskandidat med SD:s stöd.

Men makten kan man inte tänka sig att ta med SD:s stöd, den söker man Löfvens stöd för. Varför i hela fridens namn skulle Stefan Löfven, som alltså för några dagar sedan röstades bort av just Alliansen och SD, stödja en Alliansregering?

Red’s kom:
Särskilt med tanke på att alla allianspartiers – allra mest Centerpartiet och Moderaterna – huvudbudskap under hela valrörelsen har varit att byta ut S och MP i regeringen. Inget svek i Sveriges politiska historia skulle kunna vara större mot väljarna om något av allianspartierna möjliggör för S eller MP att sitta kvar i regeringsställning.

Löfven kommer inte verka för att Alliansen ska kunna överta makten

Löfven har varit glasklar med att han inte kommer agera stödhjul åt högern.

Red’s kom:
När Alliansen bad Stefan Löfven om stöd för Alliansen att bilda regering gavs inte särskilt mycket tolkningsutrymme i Löfvens svar; ”Glöm det!”.

Löfvens härskartekniker
Stefan Löfven och den tidigare kickade Anders Ygeman (S) saknar sakliga argument för att få ytterligare fyra år i regeringsställning. Samtliga sakliga argument som utgår från verkligheten talar istället emot att så skulle ske.

Därav att Löfven och Ygeman sätter allt sitt hopp till metoden Divide et impera, dvs söndra och härska. Med smutskastning och hat som huvudingrediens. Där det enda viktiga är att öka stigmat för samtal med SD. Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) är ganska lätta att manipulera, men om dessa partiledare besitter bara den allra minsta form av självbevarelsedrift hoppar de inte på Löfven-tåget.

Vänsterns skäl för att vilja bryta blockpolitiken är enbart i egenintresse

Löfven vill bryta blockpolitiken av den enkla anledningen att den hotar hans maktinnehav.

Om Löfvens oro för att Alliansen kan ge SD inflytande varit genuin hade han i stället svalt stoltheten och tagit Alliansens utsträckta hand.

Det kommer således inte att ske, i stället hoppas socialdemokratin på att Alliansen ska spricka.

Är C och L beredda att hjälpa Löfven att splittra Alliansen och återinsätta Stefan Löfven som statsminister?

Skulle Löfven få möjlighet att bilda en blocköverskridande regering har han lyckats med konststycket att både behålla statsministerposten och splittra den motståndare som en gång formerade sig just i syfte att bryta den socialdemokratiska makthegemonin.

Red’s kom:
I det fall S, MP eller V ingår i nästa regering innebär det inte bara den sista spiken kistan för Alliansen utan även att en stor ström av röster skulle vandra från särskilt Alliansen till SD.

Socialdemokraterna har förlorat mandat i landets alla landsting och i 260 av landets 290 kommuner.

Ett samröre med Socialdemokraterna, ett parti på så tydlig nedgång – istället för med SD som är på tydlig uppgång – kommer inte att led till något positivt utfall för dessa partier. 

Varför tävlar C och L med Vänsterpartiet om V:s röster?
De partier till höger som inte tydligt markerar sitt avståndstagande till Socialdemokraterna kommer ofrånkomligen att tappa väljare till SD.

Är Centerpartiet och Liberalerna beredda att tappa sitt väljarstöd?

Förhoppningsvis kommer detta ej att ske. Alliansens partier är mer eniga än oeniga i sakfrågorna, de har rent ideologiskt mer gemensamt med varandra än med något av partierna i vänsterblocket.

Ett samarbete med S skulle äta upp C och L, precis som MP blivit uppätet under den föregående mandatperioden, samtidigt som borgerligheten skulle ha svårt att komma tillbaka som ett enat alternativ.

Alliansens enda möjlighet är att presentera en politik som SD kan tänka sig att stödja

Därför måste Ulf Kristersson nu lägga krutet på att ena Alliansens partier kring en politik som också SD kan tänkas stödja.

Alliansen kan nämligen bara ta, och än viktigare behålla, makten om SD inte motsätter sig det.

Red’s kom:
Om Alliansen är intresserade av att få igenom sin politik kan det knappast finnas några tveksamheter om att Alliansen får igenom avsevärt mer av sin politik genom att samarbeta med Sverigedemokraterna, jämfört med ett samarbete mellan Alliansen och Socialdemokraterna.

Allianspartierna har mycket mer gemensamt med SD än med S, V eller MP

Det torde inte vara alltför svårt att hitta en sådan hållning. Allianspartierna och SD har ”likartade uppfattningar i den ekonomiska politiken, i kriminalpolitiken, i arbetsmarknadsfrågor och i försvarsfrågan”.

Det enda som krävs är att icke-vänstern driver den politik de lovat
En sådan politik förutsätter inget samarbete med SD, enbart att den ickesocialistiska majoritet som finns i riksdagen driver den politik som den har gått till val på.

Vid sidan av detta måste ett blocköverskridande samarbete i de stora ödesfrågorna ske med S. Till dessa hör sådant som skatte-, bostads-, migrations- och integrationspolitiken.

Hur kan Löfven-supporters förutsätta att kaos uppstår med SD som vågmästare?

Denna lösning, med hoppande majoriteter och en intakt allians mellan de borgerliga partierna som varken går S eller SD till mötes i deras splittringsförsök, beskrivs av de som vill behålla Löfven som statsminister som naiv.

Naiviteten förklaras med att man minsann vet att samtal med SD kommer att resultera i kaos. Men hur kan man veta det innan man haft ett enda samtal? Och hur kan man vara så säker på utgången av ett sådant samtal, som man alltså inte har haft, och samtidigt hävda att SD är oberäkneliga?

Red’s kom:
Hoppande majoritet
Hoppande majoritet kallas det förhållande att en regering, som i sig själv inte har majoritet i parlamentet (riksdagen) utan är en minoritetsregering, i olika frågor kan stödja sig på samverkan med olika oppositionspartier, för att därigenom i varje fråga erhålla stöd för sin politik. Denna typ av majoritet använde regeringarna sig av i ”vågmästarparlamentarismen” under 1920-talets svenska parlamentarism.

Vågmästarpolitik
Vågmästare, eller tungan på vågen, är ett parti i en politisk församling som sitter mellan två starka block som inte har egen majoritet och därför blir utslagsgivande vid en omröstning. Begreppet vågmästare har skiftat betydelse och avsåg ursprungligen ett parti som anpassar politiken åt än det ena eller andra hållet för att få igenom partiets förslag med tillfälliga majoriteter. Begreppet i dess ursprungliga betydelse inbegrep ett stort mått av politisk förhandlingsförmåga.
Miljöpartiet var mellan valen 1998 och 2006 tungan på vågen. Tidigare har även Centerpartiet och Folkpartiet i någon mån varit vågmästare, liksom Ny demokrati under sin tid i Riksdagen 1991–1994. Sverigedemokraterna kom 19 september 2010 in i riksdagen med 5,7 procent av rösterna och antog därmed en vågmästarroll.

Utan att samtala med SD kan ingen veta om SD ställer orimliga krav

Att samtala med SD kan innebära att SD ställer orimliga krav, men nog måste väl de partier som får de orimliga kraven i knät då vara kapabla att säga ”tack, men nej tack?” och gå vidare antingen till S eller genom att lämna in sin avskedsansökan?

Samtal med ett parti innebär inte att man anammar partiets historiska bakgrund

Alliansens politiker kommer nämligen inte att smittas av SD:s ”nazistiska rötter” lika lite som Socialdemokraternas politiker smittats av Vänsterpartiets kommunistiska dito när de i decennier förlitat sig på de senares stöd i riksdagen.

Red’s kom:
Det måste kraftigt understrykas att det bara finns två politiska partier som har verkliga och dokumenterade rötter i nazismen; Socialdemokraterna och Centerpartiet.

Widar andersson säger:
– Om man tittar på Valu-undersökningarna från 2006 och framåt kan man se att SD till i alla fall 85 procent består av moderater och socialdemokrater.

Journalisten Jörgen Huitfeldt skrev om den s k sjuklöverns beteende;
”Finns någon annan förklaring bakom detta än rent självskadebeteende från alliansen och de Rödgröna? Att de innerst inne vill tappa väljare som ogillar SD men som har ännu svårare för mobbningstendenser och orent spel?”, och fortsatte om SD-isoleringen:

När man ser vilken effekt det hittills har haft så framstår det som kontraproduktivt och masochistiskt.

Om Alliansen väljer att återigen avstå från makten ger det tydliga signaler

Om Alliansen av någon anledning väljer att avstå från makten ännu en gång skickar man signalen till väljarna att det inte spelar någon roll hur de lägger sin röst – en socialdemokratisk statsminister får man ändå på köpet.

Det är en signal som kommer ljuda långt in i nästa valrörelse och enbart gynna – just precis, SD.

Red’s kom:
I fredags rapporterade Sifo/SvD att elva procent av Alliansväljarna och fyra procent av de rödgröna redan ångrar sig.
Sifos opinionschef Toivo Sjörén konstaterade att om det blir ett nyval (extraval) kommer det att bli till fördel för Sverigedemokraterna.
Som grädde på moset lär MP, och kanske även L, då åka ur riksdagen.

Källa: GP


PM Nilsson skriver i en ledare i Dagens Industri:

Ett antal företagare gav i onsdagens Dagens Nyheter råd om hur partierna ska navigera i de talmansrundor. Gruppen hyllar ett knippe omistliga värden som är viktiga för ett svenskt blomstrande näringsliv: alla människors lika värde, mångfald, religionsfrihet, yttrandefrihet, fri opinionsbildning, ett självständigt rättssystem och internationell handel.

I detta har de helt rätt. Ekonomin är i slutändan beroende av ett fritt samhällsskick. Utan fria individer inget fritt företagande.

Därefter varnar de för att dessa värden hotas av nationalistiska regeringar i Polen och Ungern. Också det är sant, även om man också ska ha respekt för dessa två länders svåra nära historia under sovjetisk semiockupation. Att de ibland ser Bryssel som ett nytt Moskva bör man i alla fall vara lyhörd för.

Står Sverige inför ett val mellan liberala värden och ”polsk-ungersk riktning”?

Nåväl, tankefigurens final är att Sverige står inför ett ödesval: antingen att gå i polsk-ungersk riktning, eller att värna de liberala värden som är grundläggande för vårt samhälle och näringsliv.

Det valet är förhoppningsvis självklart för alla. Problemet är att det är falskt.

Alliansens politik sammanfaller med SD:s politik i viktiga sakpolitiska frågor

Det handlar för allianspartierna om att våga pröva stödet för sin egen politik i riksdagen. Eftersom den i viktiga avseenden sammanfaller med SD:s finns det en sakpolitisk majoritet i för landet viktiga frågor.

Ekonomisk politik, kriminalpolitik, arbetsmarknadsfrågor och försvarsfrågan

Allianspartierna och Sverigedemokraterna har likartade uppfattningar i den ekonomiska politiken, i kriminalpolitiken, i arbetsmarknadsfrågor och i försvarsfrågan.

Särskilt Centerpartiet och SD har paradoxalt nog många beröringspunkter.

SD:s fokusfrågor inför mandatperioden, migration, sjukvård och kriminalpolitik är frågor som varje regeringskonstellation kommer att arbeta med;
• Sverigedemokraternas politik är utpräglat näringslivsvänlig.
• Partiet är för arbetskraftsinvandring.
• Den ekonomiskpolitiska talespersonen Oscar Sjöstedt vill inte aktualisera en kampanj om EU-omröstning.
• Den yngre generationen förstärker den högerliberala riktningen.

C:s och L:s önskan om en ny variant på DÖ skulle vara förödande för Sverige

Decemberöverenskommelsens olycka var att allianspartierna i förväg lade ner sig till förmån för S av rädsla för att SD skulle rösta på deras politik.

Det drabbade och avlövade framför allt Moderaterna som tappade i trovärdighet. Att göra om samma misstag är dårskap.

En ny Decemberöverenskommelse leder bara till ökat väljarstöd för SD

Frågan om att ge SD inflytande eller inte är en illusion. De har inflytande i kraft av att 17,5 procent av väljarkåren röstade på dem. Frågan är var detta inflytande ska kanaliseras. En regeringsbildning vars centrala uppgift är att isolera SD gör Jimmie Åkesson till oppositionsledare. Det är att ge hans parti stor makt.

En regeringsbildning som i riksdagen integrerar frågor där SD:s och allianspartiernas uppfattningar sammanfaller ger också makt, men en mycket mer ofarlig och demokratiskt oklanderlig.

Därtill kan man av rent taktiska skäl argumentera för att isoleringslinjen har prövats och misslyckats. SD har växt explosionsartat. Det är dags att prova något annat för att stoppa blodflödet från S och M.

Det är traditionellt från vänstern hotet kommer

De värden som företagargruppen i DN:s artikel säger sig vilja värna har historiskt hotats från vänster.
• S och LO vill inte ha arbetskraftsinvandring.
• De har alltid motsatt sig en författningsdomstol och har återkommande visat förakt för domstolsväsendets självständighet.
• De respekterar inte äganderätten och fick släpas in i EU.
• Under många decennier hotade S med en lex Bonnier för att stoppa en i deras ögon borgerlig mediemakt.

Socialdemokraterna lutar åt Vänsterpartiet

S har nu återigen gått vänsterut och hotar tillsammans med Vänsterpartiet med full kraft näringsfrihet och äganderätt.

Den nuvarande justitieministern drar sig inte för att personligen attackera för honom misshagliga pressröster.

Att i detta läge adla S till ett värn för liberala värden kräver en distans som närmar sig verklighetsflykt.

Det främsta vallöftet från C, L, KD och M var att verka för en M-ledd regering. Svik inte nu.

Källa: DI
Partiledarnas sandlåda
Se även bl a;
Stefan Löfven avsatt, men hoppas på comeback

Jonas Sjöstedt & Isabella Lövin vill styra efter att Löfven petats

Varning för Miljöpartiet

Lööf och Björklund kräver att Löfven samarbetar med dem


Partiledarnas sandlåda


Hur ska Alliansen avsätta Stefan Löfven utan stöd av SD?

Alliansen ansvarslös om de inte förhandlar med SD

Löfven vill bryta blockpolitiken för att bilda eget block

Socialdemokraterna efterlyser ny Decemberöverenskommelse med Alliansen – Val av talman

Alliansen beredd att lämna över regeringsmakten till vänstern


Val av talman klart, Alliansen gav Vänsterpartiet sitt stöd

Vänsterpartiet tror de kan få post som talman, via förtal


Endast två procent av folket vill att regeringen sitter kvar


Slutresultat i riksdagsvalet 2018, samt resultat för småpartierna


Så här röstade väljarna i Malmö kommun och resten av Skåne 2018


Låg- och outbildade röstar rött

Så här röstade väljarna i Sveriges särskilt utsatta områden 2018

Varför ökade väljarsympatierna för Vänsterpartiet 2018?

Centern, S, MP och V söker väljarstöd bland de som ej vill integreras


Minoriteten styr i Sverige

Ett system ur balans


Sveriges medier polariserar Sverige


För sidor om media, asylpolitik och integration se innehållsregistret.
Lista över alternativa källor

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *