Stockholm bland dem som tar emot minst flyktingar

Små kommuner med hög arbetslöshet tog under 2014 emot en oproportionerligt stor andel av de asylsökande, sett till storleken på befolkningen i kommunen. Det skriver två forskare vid Institutet för näringslivsforskning på Dagens Industris debattsida.

Storstäder behöver ta större ansvar

Enligt forskarna skulle kommuner som Luleå, Stockholm, Huddinge, Nacka och Lund kunna ta emot väsentligt fler asylsökande än vad de redan gör sett till befolkningsstorleken och riksgenomsnittet. Stockholm och Lund ligger i dag nästan lägst i vår sammanställning över hur asyltillströmningen fördelar sig, skriver forskarna

Storstadskommunerna behöver ta ett betydligt större ansvar, anser forskarna, och hävdar att den enda anledningen till att så inte sker är att de inte vill göra de investeringar i bostäder och infrastruktur som krävs.

Red’s anm:
Kanske alla de Stocholmslokaliserade politiker som inte ser något problem med en okontrollerad invandring borde sopa rent framför sin egen dörr först och se till så att Stockholm tar sin kvot av asylsökande?

Asylsökande till kommuner med högst arbetslöshet

Flertalet av de kommuner som tog emot flest asylsökande per invånare, är de som hade högst arbetslöshet redan innan de asylsökande anlände 2014. Mönstret var detsamma även tidigare år.

De asylsökande tenderar att hamna just på de platser där arbetsmarknadsutsikterna är som sämst. Asylsökande har alltså till synes ingenting att hämta i de små kommunerna. En ökad asyltillströmning till dessa orter innebär bara ökad arbetslöshet lokalt.

7 år innan 50% av asylsökande har ett arbete

Det har hittills tagit i genomsnitt sju år innan ungefär hälften av asylsökande har ett arbete, enligt SCB:s statistik. Detta avsåg förhållandena före de senaste årens mycket större våg av de asylsökande.

Ansatser att dämpa befolkningsminskning på landsbygden genom att asylsökande blir överrepresenterade i Sveriges mindre kommuner föder enbart ökade motsättningar och utanförskap, uppger forskarna.Klicka här för att gå till artikeln i DI, 2015-01-31

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *