Islamiska symboler kan inte vara immuna

Så länge islamkritiker hotas, förföljs och mördas finns det ett obotligt behov av att förlöjliga islam och dess symboler. Det skriver debattören Devin Rexvid i en replik till Kjell Magnussons artikel på Brännpunkt 8/1.

Terrordådet mot tidskriften Charlie Hebdo har väckt många reaktioner, bland annat krav om att religiösa symboler ska göras immuna mot smädelser. Docent Kjell Magnussons förslag om att låta islamiska symboler vara är mycket problematiska.

Religion får bara kritiseras inifrån?

Kjell Magnusson varnar för en överhängande risk för ödesdigra misstag om symbolerna inte får vara.
Han tycker att sekulariserade västerländska konstnärer inte kan använda satir mot en annan religion utan en satirisk kritik måste enligt honom komma inifrån. Detta för att europeisk kultur enligt honom inte är en självklar norm i en global värld.

Not.
Magnusson menar att satir måste komma inifrån religiösa och kulturella gemenskaper. Men vad ska i så fall gälla som kriterium för medlemskap i dessa gemenskaper? När kommer satiren verkligen ”inifrån”? Vem ska bestämma över medlemskapet? Är det kanske fundamentalisterna som gör det?

Om vissa grupper undantas från rätten att kunna häcklas, vad är det som hindrar att alla andra grupper kan hänvisa till detta privilegium och kräva samma sak?

Begränsad yttrandefrihet

Det finns flera problem med Kjell Magnussons resonemang.

Ett principiellt problem är att han sätter villkor för det fria ordet.
Yttrandefrihet handlar i grunden om friheten att uttrycka sig, oavsett uttrycksform och innehåll så länge det inte är förtal. Denna frihet kan inte villkoras eller nekas på grund av kön, ålder, etnicitet, religion och kulturell hemvist hos den som uttrycker något.

Ett annat problem med hans råd är att det många gånger är svårt att dra en gräns mellan religiösa symboler och det förtryck som en del religiösa aktörer utövar.

Låt oss illustrera svårigheten med att religionskritiker ska skilja symboler och förtryckande praktiker åt med barnäktenskap och slöja.

Barnäktenskap får inte kritiseras?

En av de symboler för islam som enligt många muslimer inte får smädas är profeten Mohammad. Han gifte sig med ett barn, Aisha, som var under nio år. I Sverige har vi en ny lag som kriminaliserar barn- och tvångsäktenskap. För att garantera lagens efterlevnad behöver barnäktenskap motverkas och de som utövar seden lagföras. Barnäktenskap förekommer bland olika etniska och religiösa grupper bland annat muslimer.

Islam rättfärdigar barnäktenskap eftersom den praktiserats av profeten. Att ”låta symbolen vara” innebär i detta fall att tillåta barnäktenskap i enlighet med profetens tradition.

Slöja får inte kritiseras?

Slöjan är också en stark islamisk symbol. Plagget är ett högst omstritt sådant då en del muslimskor uppger sig bära det av fri vilja medan andra kvinnor upplever det som en symbol för kvinnoförtryck. Att ”låta denna symbol vara”, gläder säkert en del muslimska kvinnor men innebär ett enormt svek mot dem som påtvingats den.

Under islamisters styre i Mellanöstern och Nordafrika finner kvinnor som åtalas, fängslas och piskas för att inte följa slöjkoden den som allt annat än ”empowering”.

I mitt födelseland, Iran, har slöjan varit regimens emblem men avvikelse från slöjkoden varit också iranskors symbol för motstånd mot denna islamiska symbol.

Omöjliggör solidaritet mellan kulturer

Ett annat problem med Kjell Magnussons resonemang är att satir enligt honom ska komma inifrån. En allvarlig risk med denna hållning är att det omöjliggör solidaritet mellan exempelvis västerlänningar och icke-västerlänningar.

Ingen yttrandefrihet om någon kan såras?

Salman Rushdies satir kom dock inifrån. Medan Khomeinis fatwa, som fördömdes av arabiska och iranska intellektuella, fick stöd av en del forskare från Mellanöstern och västvärlden under förevändningen ”den sårar muslimers religiösa känslor.

Konsekvensen av Kjell Magnussons förslag blir att vi ska vara ”mer accepterande” gentemot praktiker och symboler som är oacceptabla här men tillåtna där.

Större tolerans för islamisk intolerans

Magnusson försöker liksom flertalet av värderelativister hitta legitima grunder för större tolerans för islamisk intolerans.

Yttrandefrihet endast för västerlänningar?

Det allvarligaste problemet med Kjell Magnussons resonemang är att han under förevändningen ”I en global värld är europeisk kultur ingen självklar norm; en satirisk kritik måste komma inifrån”, framställer yttrandefrihet som en fri- och rättighet förbehållen västerlänningar.

Faktum är att yttrandefrihet som en del av upplysningens arv kommer från väst men strävan efter modernitet, samhälleligt ansvar, individuella fri- och rättigheter kan inte längre betraktas som något specifikt europeiskt. Dessa har blivit en del av universella mänskliga krav som inte kan begränsas till vissa kulturer eller stater.

Mänskliga rättigheter ett västerländskt påfund

Magnussons råd liknar dessvärre islamisternas krav vilka använder sig av talet om kulturella skillnader för att avfärda mänskliga rättigheter som ett västerländskt påfund.

Att som Kjell Magnusson resa krav på att villkora principen om yttrandefrihet genom att kräva immunitet för islamiska symboler är att gå islamister till mötes.

Islamister ifrågasätter också de sociala, kulturella och politiska förändringsprocesser, med rötter i väst, som kallas för modernitet. I väst ledde modernitet till social rättvisa, demokrati och sekularism.

Legitimera islamisk fundamentalism

Att göra yttrandefrihet till något som är förbehållet européer utan att erbjuda ett bättre alternativ till människor i islamstyrda sammanhang är att legitimera islamisk fundamentalism.

Stöd för rätten att smäda islamiska symboler

Det bästa sättet att uttrycka solidaritet med muslimer är inte att hålla tyst om de förtryckande sidorna av islam utan stödja den kamp för fri- och rättigheter, bland annat rätten att smäda islamiska symboler som förs i den så kallade muslimska världen.

Kritiska röster kvävs av islamister

Det finns inte brist på kritik och satir inifrån. Kritiska röster kvävs av islamiska regimer och grupper runtom i världen.

Dödsstraff för bloggare

Det vore exempelvis ett enormt svek om västerländska konstnärer som åtnjuter yttrandefrihet inte skulle använda satir och andra uttrycksmedel för att protestera mot den iranska bloggaren Soheil Arabis dödsstraff på grund av anklagelser om blasfemi.

Åtalad för att twittra

Det vore svekfullt om västerländska konstnärer inte förlöjligade islamiska högtider till stöd för den egyptiska bloggerskan Fatima Naoot som ställs inför rätta på grund av att hon på Twitter kallat Eid-al-adha-högtiden för årlig slakt av djur.

Behov att förlöjliga islam och dess symboler

Kort sagt, så länge islamkritiker hotas, förföljs och mördas finns det ett obotligt behov av att förlöjliga islam och dess symboler.Klicka här för att gå till artikeln i SvD, 2015-01-09

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *