Är friheten provocerande?

Den franska satirtidskriften Charlie Hebdo, och dess profilmedarbetare, har formats av det anarkistiska, antiauktoritära 60-talet. Vi talar här om en vänstertradition vars främsta måltavla är hyckleriet, den samhälleliga dubbelmoralen. Utgångspunkten är övertygelsen att politiker, präster, generaler, direktörer, borgare och moralpredikanter säger en sak, men menar och gör en annan. Satirtecknarens uppgift blir då att dra ner lögnarnas brallor och tvinga dem att, gärna bokstavligt, stå där med rumpan bar.

År 2006 återpublicerade tidskriften de tolv Muhammed-teckningar som tryckts av danska Jyllands-Posten och lett till världsomfattande protester. Tidskriften stämdes av flera muslimska samfund, men friades med hänvisning till att teckningarna var riktade mot islamsk terrorism – inte mot islam i allmänhet.

År 2011 förstördes Charlie Hebdos redaktion av en bomb inför utgivningen av ett nummer med fler Muhammed-teckningar.

Satir över Islam såväl som kristendomen

Också profeten Muhammed, eller i alla fall figurer som skulle kunna uppfattas som profeter, har klätts av i Charlie Hebdo. De har sedan gärna tvingats posera med stjärten i vädret.

Profeten, om dessa skäggiga gubbar nu verkligen kan sägas vara profeten, är inte den enda helighet som placerats i den positionen. Som en kommentar till vissa kristna kyrkors syn på samkönade äktenskap publicerade tidningen en bild av treenigheten – fadern, sonen och den helige ande – i form av ett analt gruppsamlag i markis de Sades anda.Klicka här för en större bild
Allt detta är satirisk standardrepertoar, ett uttryck för en karnevalisk tradition med djupa och urgamla historiska rötter. Länge kunde man tro att det enda egentliga hotet mot den var det sekulariserade samhällets gäspande likgiltighet.

Det var en fundamentalt felaktig förmodan.

När Charlie Hebdo tryckte sina Muhammed-karikatyrer i september 2012 sa tidningens redaktör, tecknaren Stéphane ”Charb” Charbonnier, att teckningarna skulle chockera dem som vill chockeras när de läser en tidning som de aldrig läser.

Det var återigen hyckleriet han och tidningen ville åt. Budskapet var: dessa kränkta fundamentalister önskar egentligen inget högre än att just få känna sig kränkta.

Nu är Stéphane Charbonnier mördad, ett av minst tolv dödsoffer för gårdagens terrorattack mot Charlie Hebdos redaktion i Paris.

Islamiserat Frankrike

Möjligen hade valet av tidpunkt också att göra med att den franska litteraturens enfant terrible, Michel Houellebecq, i dagarna ger ut en roman som skildrar ett islamiserat Frankrike. Titeln är ”Soumission” (Underkastelse). En karikatyr föreställande Houellebecq dominerar Charlie Hebdos nya nummer.

Fundamentalister & fanatiker hycklar inte

Vi lever i en tid då fundamentalisterna och fanatikerna tycks bli allt fler. Och det som gör dem så farliga är att de faktiskt lever som de lär. De hycklar inte. De tycks verkligen tro att den gud eller ideologi de tjänar ger dem både rätt och skyldighet att mörda. De tycks verkligen tro att romaner, teckningar och filmer är bevismaterial i metafysiska rättsprocesser där det bara kan finnas ett enda straff för de skyldiga: döden.

Att det förhåller sig så har vi egentligen känt till länge, egentligen ända sedan Khomeini utfärdade sin fatwa mot Salman Rushdie. Men i ett samhälle där yttrandefriheten varit självklar är det lätt att glömma bort hur sårbar den är, hur lätt det är att skrämma människor och samhällen till tystnad

Vad är provocerande?

Som Stéphane Charbonnier retoriskt frågade i samband med Muhammed-publiceringarna 2012: ”Är pressfriheten en provokation?

Svaret är kanske: Ja. Och i så fall: Utan provokationer inget civiliserat samhälle.Klicka här för att gå till artikeln i SDS, 2015-01-07

Klicka här för att gå till artikeln i Expressen, 2015-01-07

Klicka här för att gå till artikeln på SVT, 2015-01-07

Har de muslimska extremisterna lyckats?
Så här skriver SvD;
Vi har den här veckan avstått från att återpublicera rena Muhammed-karikatyrer eftersom sådana kan vara djupt stötande för många muslimer. Vi är också försiktiga med att publicera bilder som är nedsättande eller kränkande mot olika etniska grupper.

Den naturliga rädslan för sin egen säkerhet leder till självcensur. Mexico (där den typen av terrorattacker mot journalister som inträffade i Paris är vanligt) har tidigare varit ett typexempel för utsatta journalister som aldrig vågar  skriva överhuvudtaget om t ex Mexicos drogproblem , men nu är risken stor att denna rädsla att kunna skriva om vad som helst sprids och ökas även i Sverige.

Se även bl a;
Lättkränkthetsrapport


För sidor om media, asylpolitik och integration se innehållsregistret.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *