Alliansen har gett V vetorätt för varje budget till 2022

Uppgörelsen den 27 december 2014 innehåller flera otydligheter och tycks inte ta sikte på att fungera långsiktigt. Den politiska situationen förändras, konstaterar Hans Bergström. Och alliansen har gett fri lejd åt Stefan Löfven att regera med det underlag han tycker fungerar.

Decemberöverenskommelsen gäller till och med valdagen 2022. Det skulle dock förvåna om den håller ens till midsommar 2015.

Därtill är den alltför ogenomtänkt och dagsbunden.

De sex undertecknande partierna tror sig kunna låsa en politisk situation som är föränderlig. Sådana försök brukar regelmässigt visa sig kortsynta och fyllda med kommande sidoverkningar som de inblandade inte insåg när de skrev under.

Överenskommelsen innehåller en allvarlig och helt central motsägelse.
Först sägs det att den syftar till att ”en minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget”. Men senare står det i stället att förslaget ”från den partikonstellation som är störst släpps fram vid budgetomröstning i kammaren”.

V:s vetoträtt

Den minoritetsregering S–MP som Sverige begåvats med har mindre underlag än alliansen. För att bli ”störst” måste den få även Vänsterpartiets aktiva stöd, vilket som bekant har ett pris.

I stället för att hjälpa sittande minoritetsregering att få igenom sin egen budget har alliansen enligt skrivningen gett Vänsterpartiet vetomakt i förhållande till denna regering.
En sådan effekt har ingenting att göra med ekonomisk ansvarsfullhet eller att ”göra Sverige möjligt att regera”.

Jonas Sjöstedt tackar och tar emot (se intervjun i Expressen 3/1). Han erbjuds en stärkt ställning utan att behöva göra några av överenskommelsens åtaganden.

Alliansen har för åtta år framåt (!) gett carte blanche för varje innehåll i en vänstersignerad budget.

Antag att en kommande vänsterbudget föreslår att förmögenhetsskatten återinförs och marginalskatten höjs till 80 procent, som före 1990 års skattereform. Alliansen har lovat att lägga ned sin röst inför ett sådant förslag, även om det finns en majoritet i riksdagen för att stoppa det. Ohållbart!

Misstroendeförklaring möjlig?

Misstroendeförklaring finns formellt kvar som möjligt vapen, om regeringspolitiken skulle fortsätta dra långt åt vänster, som under den gångna hösten. Men går en misstroendeförklaring att förena med de förtroendefulla ömsesidiga åtaganden som ingår i decemberöverenskommelsen? Knappast.

Decemberöverenskommelsen bryter mot praxis

Överenskommelsen gör ingen åtskillnad mellan olika regeringskoalitioner. Alliansen lovar att inte bry sig om huruvida Socialdemokraterna vill regera ensamma, med MP eller även släppa in V i regeringen. Detta bryter mot en praxis som har gällt från talmannens sida under snart 40 år.

Alltsedan tillkomsten av regeringen Ullsten 1978 har talmannen försett sitt förslag till statsminister med tillägg rörande vilken partikonstellation förslaget gäller:
– ”Att till ny statsminister utse Ola Ullsten, som avser att bilda en folkpartiregering, i vilken kan komma att ingå personer utan partipolitisk förankring” (12/10 1978).
– ”Att till statsminister utse Thorbjörn Fälldin, som avser att bilda en regering i vilken kommer att ingå företrädare för Centerpartiet och Folkpartiet” (18/5 1981).
– ”Att till ny statsminister utse Stefan Löfven, som avser att bilda en regering bestående av företrädare för Socialdemokraterna och Miljöpartiet” (30/9 2014).

Syftet har varit att göra klart vilken typ av regering förslaget gällt, eftersom olika partiers röstning givetvis kunnat påverkas av den informationen.

Så röstade M nej till Ullsten som statsminister 1978, men hade röstat ja om han föreslagits som statsminister för en FP–M-regering. Då skulle i gengäld S ha röstat nej, medan de nu lade ned sin röst.

Alliansen skulle röstat nej till S+MP

Efter valet 2014 hade det varit ytterst rimligt om allianspartierna röstat nej till en S–MP-regering Löfven, men lagt ned sin röst inför en ren S-regering Löfven.

Med decemberöverenskommelsen har nu de borgerliga partierna lovat att medverka till att släppa fram även en regering som inkluderar kommunister.

Motion & reservation

I nyhetsanalyser, även från kvalificerade bedömare, har sagts att Löfven inte behöver få problem med budgeten ens utan V-stöd, eftersom de borgerliga partierna kanske inte längre går fram med en gemensam budgetmotion. Analysen missar åtskillnaden mellan gemensam motion och gemensamma reservationer i utskottet.

Ända fram till 2006 lade allianspartierna fram separata partimotioner om budgeten. Det hindrade inte att de sedan i finansutskottet enades kring gemensamma reservationer.

Alliansens gemensamma reservation om riktlinjer för politiken

Våren 2005, till exempel, hade allianspartierna separata partimotioner, men därefter gemensam reservation om riktlinjer för den ekonomiska politiken liksom om mål för budgetpolitiken. Riksdagen röstar om utskottsbetänkanden, inte om motioner.

Skulle alliansen, om den är störst i finansutskottet genom att V inte röstar aktivt för regeringen och alliansen får stöd av SD, verkligen avstå från att föra fram sitt förslag till rambeslut i finansutskottet?
Och hur kan den tro på motsvarande vit flagg från vänstersidan om situationen skulle bli omvänd 2018–2022?

Alliansen får inte söka inflytande

Decemberöverenskommelsen binder också alliansen till att inte söka få regera, eller ens eftersträva tungt politiskt inflytande, om den inte själv är större än summan av S, V, MP och Fi.

V ska beaktas till 100%, SD till 0%

Innebörden av detta är, som Ulf Adelsohn påpekat, att Vänsterpartiet ska räknas till 100 procent och Sverigedemokraterna till noll procent.

SD blir det enda oppositionspartiet

Men därtill kommer att överenskommelsen i sig själv bidrar till en opinionsutveckling som gör det mycket svårt för alliansen att bli större i val än de fyra socialistiska partierna ihop.

Den ger Sverigedemokraterna chans att framträda som enda verkliga oppositionsparti i Sverige.

SD kommer nu ensamt att stå för det förslag till misstroendeförklaring mot S–MP-regeringen, som det hade varit mest naturligt att alliansen lagt fram i november (och som då hade berövat Löfven konstitutionell makt att hota med nyval).

Decemberöverenskommelsens syfte tycks därtill vara att alliansen inte ska behöva modifiera sin invandringspolitik, vilket ytterligare stärker SD.

Alternativ till decemberuppgörelsen

Men vad fanns det för alternativ, frågar några. Det fanns flera:

  1. Stor koalition S–M.
  2. Nyval och därefter alliansregering med indirekt stöd av SD.
  3. Löfven II-regering, bestående av enbart socialdemokrater, framsläppt av de borgerliga mot löfte om blocköverskridande överenskommelser på några centrala områden.

Bindande formler för alla situationer kan inte ersätta politiskt omdöme

Framför allt hade Stefan Löfven rätt när han veckorna före decemberöverenskommelsen förklarade att man inte kan ersätta politiskt omdöme med bindande förhandsformler för att söka reglera alla kommande politiska situationer.

Opposition kan inte avstå från sin politik

Stefan Löfven hade också rätt när han tidigare i höstas undrade hur oppositionspartier medvetet kan avstå från att söka påverka besluten i en riktning de bedömer som gagnelig för landet, för att under fyra år nästan enbart förbereda nästa valrörelse.

Överenskommelsen spricker innan sommaren

Decemberöverenskommelsen är dömd att haverera, och rätteligen så.
Klicka här för att gå till artikeln i DI, 2015-01-07

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *