Aftonbladet skönmålar EU-migranten Gina Ionescu och hyllar bok om henne

Malin Krutmeijer recenserar boken ”Jag är Gina – en berättelse om överlevnad och skam i Europa”. Boken är enbart en fortsättning på den snedvridna bild av verkligheten som framställs av media, och riktar sig därför endast till de personer som inte är kritiskt tänkande och inte vill se mer än en sida av verkligheten

Erika Oldberg är sambo med Mikael Olsson Al Safandi!

Gina Ionescu är 25 år när journalisten Erika Oldberg möter henne och känner att hon är speciell. Hon utstrålar integritet och skärpa. Och så talar hon, till skillnad från de flesta rumänska romer, engelska. Hon och Oldberg kan föra långa samtal utan tolk.

Red’s kom:
Jag har också träffat Gina Ionescu personligen. Hon behärskar endast grundläggande ord på engelska, och en djupare diskussion fungerar inte. Någon skärpa kunde jag inte upptäcka, mest bara en hatisk inställning till Sverige, inspirerad av vänsterextremister.

Om Gina Ionescu: EU-tiggare flyttade från park i Oslo till Malmös kåkstad, tiggt 1 år i Sverige – Bilder

Idag skyfflas Gina Ionescu runt i Sverige av vänsterextremister för att stå som reklampelare för EU-migranter och – som de tycker – symbolisera problemen med att Sverige inte övertar ansvaret för andra länders medborgare.

Resultatet av deras möte är en fin och fängslande bok som alldeles självklart lyckas vara både en lyhörd biografi och ett drivet samhällsreportage.

Berättelsen om Gina Ionescus liv ramas in av ett akut nu i det stora läger som en grupp EU-migranter byggde på en industritomt på Sorgenfri i Malmö. Bara ett drygt år sedan Malmö stad med hjälp av polisen rivit lägret skriver Erika Oldberg dess historia. Det är viktigt. Utöver att lägret blev en riksnyhet och en symbol för myndigheternas handfallenhet inför de utfattiga människor som använder rätten till fri rörlighet, så hände där unika saker.

Red’s kom:
Tvärtom till vad Aftonbladet vill hävda så blev lägret en symbol över hur det växlade från politikers och myndigheters handlingsförlamning samt velande till handlingskraft och beslutsamhet.

EU-migranter följer definitivt inte någon rätt till fri rörlighet. Romer (nästan uteslutande) missbrukar denna möjlighet för arbetstagare/arbetstagare i syfte att tigga och begå olika former av brott i Sverige.

Snyfthistorien fortsätter

Hennes bakgrund handlar om svek, svår fattigdom och handlingskraft. Hon var fem år när hennes mamma övergav henne och hon togs om hand av en annan kvinna, som åtminstone såg till att hon gick i skolan. Därifrån förvisades hon sedan, av kvinnans supande och misshandlande man, till sina morföräldrar. Den unga Gina flydde så småningom deras dysfunktionella hem och mötte sin man, som framställs som en snäll och bra människa.

Nu upprepar hon att hon aldrig ska överge sina barn, men lämnar dem ändå i långa perioder för att söka försörjning långt hemifrån. Hon och mannen tar de ströjobb de kan få, och tigger när inget annat finns. Överallt kommer hon i kontakt med hjälpsamma människor som förstår att generationer av armod och diskriminering sätter sig i en människa. Desperation och låga förväntningar gör att man inte alltid agerar som man skulle önska att man kunde.

Red’s kom: Ströjobb?

Får vi sanningen av att läsa vad en person tycker och vill att vi ska veta?

Varken Erika Oldberg eller hennes huvudperson väjer för detta. Uppriktigheten är en av bokens styrkor. I samma ögonblick som frustrationen bubblar upp över vissa saker, så vidgar sig bilden till den avgrund som Gina Ionescu lever sitt liv över.

Red’s kom:
Om man skaffar 3 barn (det fjärde barnet resulterade i antingen missfall eller abort) som man inte kan försörja så blir livet givetvis inte lätt, men vem annan än Gina Ionescu har försatt sig i den situationen?

Och nu kommer vi till det unika som hände när Sorgenfrilägret skulle rivas: romerna som bodde där protesterade. Trots sin utsatthet uttalade de sig offentligt och parkerade sig utanför stadshuset i veckor, fast det innebar ett för dem högst kännbart inkomstbortfall. Gina Ionescu blev en frontfigur.

Red’s kom:
Är det ens möjligt att vinkla sanningen så här mycket? Allt om detta beskrivs i detalj i många olika inlägg i denna blogg så den som föredrar sanningen framför vänsterextremisternas bild är välkommen att beta av dessa inlägg.

Vänsterextremisterna höll de trilskande EU-migranterna kvar i Malmö so ett verktyg för sig själva, och ingav EU-migranterna falska förhoppningar om att de skulle bli försörjda av Sveriges skattebetalare.

Thomas Hammarberg och Soraya Post

Experter som Thomas Hammarberg och Soraya Post säger att de aldrig sett romer stå upp för sig själva så.

Red’s kom:
Det blir löjeväckande att kalla vänsterextremister som Thomas Hammarberg och Soraya Post för experter. Experter på vad?

Erika Oldberg skildrar initierat aktivistgrupper, kommunpolitiker och livet i lägret. Gina Ionescu blir vår guide till en tillvaro som efter läsningen inte känns främmande längre.

Klicka här för att gå till artikeln i Aftonbladet, 2016-10-04


Sydsvenskan väljer i sin recension av boken att rikta in sig i alla fall lite mer på fakta och verkligheten istället för att göra som Aftonbladet och mest bara försöka spela på känslor utan koppling till verkligheten.

Tjugofemåriga Gina Ionescu stod längst fram på barrikaden när ett hundratal rumäner blev avhysta från Sorgenfrilägret i Malmö för snart ett år sedan. Journalisten Erika Oldberg har följt henne under två år och i ”Jag är Gina” skildrar hon det hårda livet för en person som tigger på Malmös gator.

Red’s kom:
Ja, Gina fick ofta förekomma i media med sina krav på att bli försörjd av skattebetalarna. Det var inte ett ”hundratal rumäner” som avhystes. De flesta av de drygt 200 EU-migranterna hade lämnat kåkstaden. Kvar var ett 30-tal EU-migranter och ett 50-tal svenska vänsterextremister från olika delar av landet som försökte ställa till med problem för polisen.
Se bl a: Lärare dömd som twitterhotat polis pga avhysning av EU-migranter

Vid sin sida har Gina maken Valeriu, men hemma i Rumänien väntar tre barn. Hon har gjort det hon lovade sig själv att aldrig göra, att precis som sin mor lämna sina barn.

Gina Ionescu bär på en ständig skuld, samtidigt som det är för barnens skull som hon varje dag sätter sig utanför en matbutik med en tom kaffekopp framför sig, på vinst och förlust åker till en småländsk bärskog eller agerar som språkrör för Sorgenfris andra lägermedlemmar. Hon drömmer inte om att bli rik, men om att ha ett drägligt liv och att kunna ge sina barn en trygg uppväxt med tak över huvudet, mat, kläder och skolgång. Gärna i Sverige, då hon inte ser en framtid i ett hemland där majoriteten av den romska befolkning som hon tillhör lever i fattigdom och där diskriminering – liksom här – är en del av vardagen.

Red’s kom:
Media talar alltid om att EU-migranterna skulle vara diskriminerade. Men till dags dato har ingen lyckats ge ens ett enda konkret exempel på detta i Sverige.
Ej heller vågar någon tala om bakgrunden till den diskriminering som naturligtvis förekommer emellanåt mot romer i deras hemland.

Författaren erkänner själv att hon ger en subjektiv bild av Gina

”Jag är Gina” är en i raden av svenska böcker i ämnet tiggeri och än så länge har det inte kommit någon bok där författaren har lyckats hålla sig neutral. Det här är inget undantag. Erika Oldberg skriver redan på sidan elva att hon inte klarar av rollen som observerande journalist. Det går helt enkelt inte när intervjuobjektet är en tjugofemåring som blottar ruttnande tandstumpar varje gång hon ler.

Känsliga frågor undviks… som alltid

Det bidrar till en besvärande obalans. Gina Ionescu befinner sig visserligen längst ner på samhällsstegen, både i Sverige och i Rumänien, men likväl bör fler obekväma frågor ställas. Inte minst för att undvika att reducera henne till ett hjälplöst offer.

Gina blåste en vän på 18 000 kr

Erika Oldberg får exempelvis reda på att Gina har lurat en kompis på 18 000 norska kronor genom att ljuga om att hon måste genomgå en hjärtoperation som hon själv inte kan bekosta. Gina förklarar mycket skamset att pengarna gick till att betala av på skulden som hon och maken har på ett ruckel i Rumänien, men får inga följdfrågor om sitt eget ansvar och hur de egentligen tänkte när de köpte en obeboelig kåk på avbetalning – eller om fattigdom berättigar lögner.

Är det Sveriges uppgift att ta över ansvaret för andra länders medborgare?

Gina Ionescu har en stark och ofta kritisk röst. Som läsare blir jag nyfiken och vill veta mer. Vilka åtgärder tycker hon behövs för att bekämpa socialt utanförskap i Rumänien? Vad kan det svenska samhället göra för att hjälpa de rumäner som söker lyckan i Sverige? Vilket konkret stöd behöver hon själv för att kunna ta sig vidare i livet?

Red’s kom:
Frågor som naturligtvis varken Gina eller författaren har några svar på.

När bokens epilog skrivs är paret Ionescu åter och tigger på Malmös gator, nu med nya skulder i bagaget.

Något som stör läsningen är den ständiga felanvändningen av skiljetecken, tafflig översättning från rumänska och en konsekvent felstavning av namnet på Gina Ionescus hemstad.

Bokens styrka ligger i det lokala perspektivet och att Gina Ionescu genom dagboksanteckningar själv får berätta om sitt liv.

”Jag är Gina” tillför inget nytt till den svenska samhällsdebatten, men är rekommenderad läsning för alla som bättre vill förstå varför fattiga rumäner söker sig till Sverige.

Red’s kom:
Finns det verkligen någon i Sverige som inte förstår detta?Klicka här för att gå till artikeln i Sydsvenskan, 2016-10-06SDS har i denna bild lyckats att helt förändra Gina Ionescus utseende.


I Jönköpings-Posten får vi ännu en starkt vinklad recension av Erika Oldbergs bok:

Den tidigare JP-journalisten Erika Oldberg har skrivit en reportagebok om den romska kvinnan Gina Ionescu. Det är ett starkt vänporträtt som också pekar på tiggarfrågans till synes olösliga moment 22, skriver Rikard Flyckt.

Utanför varje matbutik och Systembolag sitter romska tiggare. Många av oss går bara förbi. Lite färre säger hej, ännu färre stannar till för att lägga en peng i muggen och kanske växla något ord med den som sitter där.

Somliga kastar hatiska eller föraktfulla blickar, några tycker sig till och med ha rätt att sparka till pengamuggen, spotta på den som sitter där eller vräka ur sig otidigheter. På diverse (tyvärr allt mindre) ljusskygga sajter och sociala medier pågår öppet rasistiska diskussioner på temat ”ut med packet”.

Även i mer sansade och välvilligt sinnade kretsar är hållningen till tiggare kluven: Är det bäst att ge eller inte, vilket ansvar har samhället, är det inte dags att förbjuda tiggeriet…

Här är min poäng: Vi har ofta en tendens att se tiggeriet som ett samhällsproblem, eller annorlunda uttryckt, som vårt problem. Tiggarna ger oss dåligt samvete när vi helt oskyldigt travar in på Ica för att bunkra upp inför helgen.

I sin bok om den unga romska kvinnan Gina Ionescu gör hon framför allt en stor insats: Hon lyfter fram människan bakom ”samhällsproblemet”, den person som är den verkligt drabbade bakom ”vårt problem”.

Det är helt omöjligt att läsa ”Jag är Gina” och behålla den bild en eventuellt har av tiggare som en anonym och besvärlig massa. Gina kliver fram som en människa med styrka och integritet, med förhoppningar, med en plågsam längtan under de många månaderna i Sverige medan barnen är kvar hemma i Tirgu Jiu i Rumänien.

Hon kliver fram som en människa som under andra omständigheter kunde ha nått långt, men som är fjättrad av en svår bakgrund och av fattigdom.

”Genialisk” boktitel?

Den lika enkla som genialiska boktiteln säger egentligen allt: Det här är jag, jag är en människa som du, jag kunde ha varit du. Du kunde ha varit jag.

Red’s kom:
Boktiteln ”Jag är Gina” säger väl i verkligheten ingenting?

Det finns 200 miljoner fattiga i Europa. Det finns en 1 miljard svårt utsatta människor i världen. Vi kunde alla varit en av dem… och vissa av oss är det också.

Alltid dessa floskler som vänsterextremister alltid tycker ska väga tyngre än fakta.

Tiggarresorna i Sverige började efter att Gina tvingades lämna Norge efter många års tiggande där

Berättelsen om Gina och hennes man Valeriu börjar hösten 2014 när de befinner sig i Malmö för att försöka få ihop pengar för att kunna betala lånet de tagit till sitt ruckliga hus i Tirgu Jiu. Mest tigger de, ibland får de påhugg i form av städjobb eller bärplockning.

”Kom över” en husvagn

Det är ett tufft liv; först bor de i tält, så småningom lyckas de komma över en gammal husvagn, utsattheten är konstant och hälsoproblemen aldrig långt borta.

Red’s kom:
Hur ”kommer man över” en husvagn? Var det en av EU-migranternas stulna husvagnar som polisen hittade i och runt Malmös kåkstad?
Se bl a: Ammunition, prostitution, stöldgods, stulen husvagn, etc i EU-migranternas kåkstad i Malmö

Avhysning av EU-migranter från deras olagliga bosättning i Malmö

En stor del av boken berör avhysningen av romer från lägret i Sorgenfri i Malmö hösten 2015.

Red’s kom:
Alltså en fortsättning på medias vinklade historier om avhysningen.

Alltid dessa krav på att ”erbjuda alternativ”

De officiella motiven för att tömma lägret var humanitära och av typen ”ingen ska behöva bo så här”. Den delen av tanken går att sympatisera med, men den är svår att få ihop med det faktum att inga seriösa alternativ bjöds.

Red’s kom:
Varför ska personer som olagligen vistas i Sverige, skräpar ner och beter sig illa, belastar det svenska samhället, ställer krav på att bi försörjda samt bryter mot lagar och regler belönas för detta med att försörjas av samhället, samtidigt som de som har det lika svårt eller svårare – men som inte missköter sig – inget får?

Moment 22?

Här visar Oldberg på tiggarfrågans stora moment 22: Ledande politiker i Malmö hänvisar till att Rumänien borde ha ansvaret för sina medborgare. Samtidigt är det just för att Rumänien inte tar det ansvaret, utan systematiskt diskriminerar romer, som de tvingas ut i Europa för att tigga.

Red’s kom:
Det finns inget ”moment 22” i detta. Det gäller bara att börja i rätt ände! Rumäniens och Bulgariens medborgare är inte enskilt Sveriges ansvar. Att försöka lösa Rumäniens problem genom att skattebetalarna i Sverige tvingas försörja EU-migranter enbart försvårar situationen och förvärrar det för EU-migranterna.

Alla okunniga vänsterextremister ställer orimliga krav på Sverige att försörja EU-migranter som kommer till Sverige samtidigt som de tycker att alla som inte är romer kan fritt svälta och frysa ihjäl. Det är bara de vi ser framför näsan som ska få hjälp.

Erika är också Gina

Erika Oldberg förekommer en hel del själv i ”Jag är Gina”. Inte bara som journalisten som samlar in material till sin bok, utan i hög grad också som den engagerade medmänniskan.

Red’s kom:
Med den ”engagerade medmänniskan” avses alltså den människa som – liksom övriga vänsterextremister – försvårar livet för EU-migranterna genom att ställa orimliga krav på samhället i Sverige utan att förstå konsekvenserna av detta.

Erika Oldbergs syn och åsikter är allenarådande i boken

I ett avseende är det ett problem – den objektiva reporterns blick är inte riktigt vad vi får här. När händelserna runt avhysningen beskrivs är det uppenbart var författarens sympatier ligger.

Red’s kom:
Var Erika Oldbergs sympatier ligger framgår från första till sista ord i boken. Det är en verklighetsförfalskning som förhoppningsvis bara lurar Erikas gelikar.

Ingen skönmålning?

Samtidigt skönmålar Oldberg inte.

Red’s kom:
Skönmålningen står i huvudsak Sveriges vänsterstyrda media för. Erika står för verklighetsförfalskningen, men även skönmålningen när hon är blind för att Gina – och andra EU-migranter – skulle ha något ansvar för sin situation.

Är boken/Erika Oldberg trovärdig?

Gina är stark och stolt, men framställs också ibland i mer negativ dager (alltså som en riktig, sammansatt människa), som när hon i desperation ljuger för en vän för att få pengar. Sådant höjer bokens trovärdighet ytterligare.

Red’s kom:
Höjer bokens trovärdighet ytterligare”? En bok som bara beskriver en sida av verkligheten – där ingen som besitter fakta eller kunskap får ge sin syn – kanske inte kan definieras som särskilt trovärdig?

Och även om Oldberg i hög grad vill lyfta fram det svenska samhällets diskutabla hantering av tiggarfrågan och i den ansatsen väcker obekväma frågor som saknar svar, så är ”Jag är Gina” i första hand ett mycket fint tecknat vänporträtt.

Red’s kom:
Den ”diskutabla hanteringen av tiggarfrågan” är inte den Erika Oldberg beskriver, utan att Sveriges fega politiker och myndigheter inte sätter ner foten, och sätter stopp för EU-migranternas tiggarresor, vilket är steg ett om man verkligen vill förbättra situationen för en specifik liten grupp av Europas fattiga.

Boken är skriven med en sorts osentimentalt saklig medkänsla, och är som helhet ett starkt dokument om människovärde och mänsklig värdighet.

Red’s kom:
Saklig medkänsla”? Nej, särskilt mycket saklighet kanske inte går att finna i denna bok, som bara är en fortsättning på medias försök att hjärntvätta folket.Klicka här för att gå till artikeln i JP, 2016-10-13
Se även bl a;
EU-migranter hotar ockupera gator om de avhyses från Malmös kåkstad

Malmös kåkstad med EU-migranter jämnas med marken – Beslut taget

Rado Poeo i Malmös kåkstad heter nu Radu Ciprian: Ingen kommer att lämna lägret

Vänsterextremister håller kvar EU-migranter i kylan i sin laglösa demonstration

Sammanfattning händelser sedan avhysning av Malmös EU-migranter

EU-migranter ockuperar Malmö Stadshus för att få igenom sina krav på gratis boende

EU-migranter demonstrerar igen framför stadshuset Malmö för gratis boende


EU-migranten Armina Buldui i Malmö, fem barn, tiggt 3 år i Sverige, 5 år i Danmark


För övriga sidor om EU-migranter se innehållsregistret (tidigare register) eller använd sökfunktionen här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *